Järkvissle Film och Media

JER­RY WIL­LI­AMS I LIDEN 1979

HUR UPP­STOD IDÉN

När jag kom till Lidens sko­la som fri­tids­le­da­re høs­ten – 78 var det en sko­la som inte lik­na­de den jag läm­nat som avgång­se­lev våren – 70. Många mena­de att den nya läro­pla­nen som kom­mit där­e­mel­lan hade för­änd­rat «vår» typ av sko­la, som bygg­de på läx­or och kun­skap, betyg och ord­ning .…och mor­gon­sam­ling­ar i aulan. Den hade för­änd­rats till en flum­sko­la som ver­ka­de kän­ne­teck­nas mer av oord­ning och sak­na rik­tig styr­ning. Under åren som gått hade man ock­så fått höra en del upp­sikts­väc­kan­de saker. Att man lås­te in vakt­mäs­ta­ren i en skrubb eller att en elev kom köran­de till sko­lan i bil via skogs­bil­vä­gar – eller att man helt enkelt flyt­ta­de på en lära­res bil (med hand­kraft !), var inte det värs­ta. Mer choc­ke­ran­de var det när man t ex spräng­de toa­let­ter med dyna­mit. Det gick ock­så ryk­ten om nar­ko­ti­ka på sko­lan. Allt det­ta var saker som var helt otänk­ba­ra under min tid som elev här bara någ­ra år tidi­ga­re. Visst fanns det bus­frön ock­så på vår tid, det ska gudar­na veta. Men de var som sagt «bus­frön», det var ing­en egent­lig elak­het till grund för deras pojk­streck, som det ock­så kal­la­des. De ryk­ten man fick höra sena­re vitt­na­de sna­ra­re om van­da­lism och en för­änd­ring av ung­do­mars men­ta­li­tet. Om det­ta var följ­den av en ny läro­plan eller om det var sådant som låg i tiden och skul­le ha skett ändå, vet nog and­ra bätt­re än jag.

Jag kun­de ock­så kon­sta­te­ra att sko­lans par­ke­rings­plats inte på långa vägar räck­te till läng­re. I sko­lan cir­ku­le­ra­de nu diver­se peda­go­ger för oli­ka ända­mål, psy­ko­lo­ger och and­ra social-akrobater.

Själv var jag ju ock­så en del av det­ta. Jag blev anställd för att leda genom­fö­ran­det av «Sam­lad skol­dag», där alla ele­ver skul­le få en skol­dag som var­var under­vis­ning med akti­vi­te­ter. Till min hjälp hade jag ett team som bestod av två skol­vär­din­nor, två värn­plik­ti­ga (vapen­fri tjänst) och van­ligt­vis två arbets­lö­sa ung­do­mar (arbets­mark­nads­åt­gärd). Vi hade ock­så en bud­get för det­ta som kun­de bru­kas till att hyra in män­ni­skor uti­från för att leda sche­ma­lag­da akti­vi­te­ter i sko­lan, t ex instruk­tö­rer från oli­ka för­e­ning­ar. Mitt team stog för ramen av all ikke-under­vis­nings­tid i sko­lan. Det blev gans­ka omfat­tan­de med all ikke-sche­ma­lagd akti­vi­tets­tid, såsom ras­tak­ti­vi­te­ter, cafe­te­ri­a­verk­sam­het m.m., i tillägg till alla akti­vi­te­ter som var «sche­ma­lagd ikke-under­vis­ning». På så sätt skul­le vi akti­ve­ra barn från 7 – 15 år med en per­mi­tet som heter duga.

Expres­sens uni­ka löp­se­del mån­da­gen den 19 mars 1979.
Affi­schen till kon­ser­ten i Liden.

Min upp­le­vel­se av den sko­la jag kom til­ba­ka till var att den präg­la­des av en stäm­ning som i var­je fall inte var posi­tiv. Man kun­de ana en upp­gi­ven­het och lik­gil­tig­het på sina håll som jag tyck­te var slit­sam att bli med­ve­ten om. Det hand­la­de ju om unga män­ni­skor som lik­som gav upp, och det kun­de jag inte för­hål­la mig lik­gil­tig till. Sam­ti­digt kan det vara väl­digt tungt att sät­ta sig in i någon annans pro­blem, men om min upp­gift är att få någon att nå ett mål så kan jag inte blun­da för pro­blem som är i vägen. Jag har ing­et annat val än att för­sö­ka hjäl­pa till och hit­ta en lösning.

Natur­ligt­vis gick det väl inte så bra eftersom man inte är någon Jesus, men vi kom igång med vårt jobb att ska­pa en «sam­lad skol­dag». I löpet av någ­ra vec­kor kryl­la­de det av akti­vi­te­ter lite varstans i sko­lan och trots allt fyll­de det en vet­tig funk­tion för gans­ka många.

Bäst fun­ge­ra­de det på låg­sta­di­et. De fick ock­så mest resur­ser i antal tim­mar för att genom­fö­ra det­ta sam­ti­digt som de var minst resurskrä­van­de i antal kro­nor — små barn, små bekymmer.…

Det blev efter­hand ock­så tyd­ligt att många i sko­lan upp­lev­de en mer posi­tiv stäm­ning. Det fanns fle­ra orsa­ker till det. Jag näm­ner inga namn för att inte and­ra ska glöm­mas, för många gjor­de fan­tas­tis­ka insat­ser som jag menar änd­ra­de «sub­stan­sen» i just vår sko­la. Det spe­la­des t ex in skol-TV pro­gram i vår sko­la tack vare en enga­ge­rad tek­niklä­ra­re. Sko­lan hade ock­så fått en ny idrotts­lä­ra­re – som fak­tiskt blev världs­mäs­ta­re i styr­kelyft under den­na peri­od, bara det var ju spän­nan­de. Plöts­ligt bör­ja­de ele­ver­na kom­ma till gym­nas­tik- lektionerna.….i ade­kvat kläd­sel ! Jag var inne på hans lek­tio­ner ibland och jag kan garan­te­ra att hans moti­ve­ra­de ele­ver hade INGEN­TING att göra med att han var stor och stark, vil­ket en del trod­de. Det hand­la­de sna­ra­re om livs­er­fa­ren­het och att han var en tro­vär­dig per­son. När sko­lan så små­ning­om ock­så fick en ny vakt­mäs­ta­re blev ock­så den ytt­re mil­jön allt bätt­re och det gick att se resul­ta­tet av det jobb lokal­vår­dar­na gjor­de var dag. Men den tyngs­ta insat­sen gjor­des kanske av alla klass­fö­re­stån­da­re som fick allt fler arbets­upp­gif­ter som hade med allt annat att göra än under­vis­ning. Jag fat­tar inte hur de orkade.

Bernt Backlund orga­ni­sa­tö­ren omgi­ven av lyck­li­ga Jerry-fans.
Ung­do­mar i Liden 1979 fram­för kiosken.

Som jag nämnt kun­de man efter­hand bör­ja ana en stäm­nings­för­änd­ring åt det posi­ti­va hål­let. Jag tror att en bidra­gan­de orsak var att vi möt­te ele­ver­na i en helt annan kon­text än i lek­tio­ner där under­vis­ning var det enda cen­tra­la. I den fri­a­re rela­tio­nen vi hade til ele­ver­na fick de helt natur­ligt möj­lig­het att sät­ta ord på sådant som inte kän­des bra. Många saker av kon­kret natur kun­de lösas enkelt och prak­tiskt. Pro­blem av dju­pa­re och dunk­la­re slag lät sig inte lösas alls många gång­er, men per­so­nen i frå­ga hade ändå fått uttryc­ka sig, och bara det kan vara ett stort steg sägs det.

Och, acku­rat där någon­stans bör­ja­de jag skön­ja att för de som behöv­de våra akti­vi­te­ter mest, så var det inte själ­va akti­vi­te­ten som var det vik­ti­ga. Det var sna­ra­re möj­lig­he­ten att vara i ett soci­alt sam­man­hang och bli sedd och hörd.

Jag skul­le tro att det finns de som var med då som inte hål­ler med om min beskriv­ning, just där­för att de kanske inte fick upp­le­va att bli sed­da eller hör­da. Trots att vi åstad­kom bra saker som lyf­te själv­käns­lan för en del, så var jag pin­samt med­ve­ten om att det fanns de som ändå måd­de dåligt och hade det slit­samt, kanske både i sko­lan och hemma.

Fullt ös!

Ett av mina tung­sam­ma karak­tärs­drag är nog att jag är en blöt­hjär­tad figur som har allt­för lätt att sugas upp av and­ras pro­blem. Där­för bör­ja­de jag själv att upp­le­va mitt jobb som allt­mer slit­samt. Det som i utgångs­punk­ten bor­de ha varit ett top­pen­jobb – att lät­ta upp and­ras var­dag med roli­ga och moti­ve­ran­de akti­vi­te­ter – blev mer av en bör­da när man möt­te pro­blem som inte lät sig lösas. Det här var ju «mina ung­ar», från det mins­ta sand­kor­net till den störs­ta ler­klum­pen. Då var det vansk­ligt att upp­le­va att inte räc­ka till.

Inte bara vansk­ligt – jag accep­te­ra­de bara inte att det skul­le vara sista ordet att jag inte kun­de göra något ock­så för dem.

Då bör­ja­de jag ock­så tän­ka i and­ra banor, under sena­re delen av höst­ter­mi­nen. Om man tving­as inse att man inte kan lät­ta på bör­dan för en del så mås­te det väl ändå gå att hit­ta på något annat !? Det bör­ja­de som en dif­fus tan­ke eller käns­la som jag inte viss­te vad det skul­le bli av, men jag kän­de en öns­kan kun­na att ge något till alla. Något som de inte skul­le glöm­ma i förs­ta taget. Det var ing­en kon­kret idé om vad, och jag grun­na­de länge innan jag tänk­te att det kanske kun­de vara en upp­le­vel­se. Det skul­le inte lösa pro­ble­men som en del slet med, men om det kun­de få dem att glöm­ma des­sa för en stund och få med sig ett min­ne som de gär­na tänk­te på med ett smil, då kanske det kun­de vara värt något för dem.

En av Jer­ry Wil­li­ams klas­sis­ka poser.

Har man slit­sam­ma karak­tärs­drag så är det väl ock­så tro­ligt att man har någ­ra posi­ti­va. Det som hjälp­te mig här var nog att jag inte gär­na ger upp något fri­vil­ligt och att jag inte är så upp­ta­gen av even­tu­el­la begräns­ning­ar. Kanske ock­så kri­ti­ken från de som inte tyck­te att vi gjor­de ett till­räck­ligt bra jobb trig­ga­de min «revansch-lust».

Från den stun­den blev jag nog omed­ve­tet allt­mer upp­märk­sam på vad som upp­tog folks intres­se. En av de saker som fast­na­de i filt­ret var ett nyvak­nat intres­se för 50-talet, som kom till uttryck i fil­mer som »Gre­a­se» t ex.

Fem­ti­tals-pry­lar blev popu­lä­ra och grup­per som under­ba­ra Bop­pers med sin stäm­sång och Jer­ry Wil­li­ams hör­des över­allt. Under en peri­od eka­de «Git it» fle­ra gång­er om dagen ut från sko­lans uppe­hålls­rum. Med den inmat­ning­en är det inte så kons­tigt att det­ta lade sig kon­stant mitt under­med­vet­na. Om man skul­le öns­ka sig en upp­le­vel­se, ett event, vad kun­de vara mer pas­san­de än ett 50-tals­te­ma ? Sko­lan hade ju en jät­te­fin aula som näs­tan ald­rig använ­des läng­re. En elev sa till mig långt sena­re att «innan ni kom hän­de det ald­rig nåt i aulan. Hade det inte varit för Inge­mar Sten­mark så hade vi inte vetat hur det ser ut därinne».

Blom­mor och kramar.

Film, musik, tea­ter eller vad ? Jag kun­de till en bör­jan inte före­stäl­la mig vad man kun­de fin­na på som skul­le kun­na intres­se­ra alla, och som låg i tiden. Och som var eko­no­miskt möj­ligt. Så när jag bör­ja­de visu­a­li­se­ra Jer­ry Wil­li­ams på sce­nen i aulan så var det i form av en fan­ta­si som jag över­hu­vud­ta­get inte tog på all­var. Det var mer för att för­sö­ka för­stå vad slags stäm­ning det bor­de vara, hur det skul­le se ut. I bör­jan var jag nog mer inne på att enga­ge­ra en show-grupp, någon slags enter­tai­ners som kun­de ge oss en full­vär­dig före­ställ­ning på 50-tals­te­mat. Såda­na fanns det, en del ock­så med sevär­da imi­ta­tio­ner av t ex Elvis. Pro­ble­met med des­sa var att de var just – imi­ta­tio­ner. Ofta med en humo­ris­tisk under­ton, alt­så inte äkta vara.

Mot slu­tet av höst­ter­mi­nen hade jag ännu inte fast­nat för någon idé värd att gå för. Ing­et tänk­bart alter­na­tiv skul­le kun­na ge den effekt jag vil­le upp­nå. Jag minns inte helt tids­per­spek­ti­vet i den här delen av pro­ces­sen men tror att det var i skif­tet november/december som tan­ken på Jer­ry Wil­li­ams bör­ja­de ta en mer kon­kret form. Tänk om vi få kun­de själ­va Kung­en Him­self att kom­ma hit. Det stog plöts­ligt klart för mig att det må till något av den dig­ni­te­ten för att ge den ener­gi­kic­ken jag fan­ti­se­ra­de om. Den eko­no­mis­ka delen var ju för­stås det oöver­vinn­li­ga hind­ret, men nu var jag fak­tiskt nyfi­ken. Kanske kun­de jag ta reda på vad som krävs för ett slikt arrange­mang, för det viss­te jag ing­et om.

Nu ska man veta att det­ta var ljusår före inter­net, så det var inte bara till att goog­la fram infor­ma­tion. Folk hade ännu inte per­son­da­to­rer, det fanns inte mobil­te­le­fo­ner ens. Skul­le man ringa så fanns bara fas­ta tele­fo­ner eller auto­ma­ter på offent­li­ga plat­ser. Behöv­de man fin­na tele­fon­num­mer så fanns det tele­fon­ka­ta­lo­ger lokalt, och på riks­pla­net blev man tvung­en att ringa num­merupp­lys­ning­en först. Den som behöv­de infor­ma­tion mås­te vara beväp­nad med pen­na och pap­per. Gans­ka tung­vint allt­så, jäm­fört med idag.

Sig­ne­ra­de Expressen-väskor.

Det förs­ta jag fick fram var att Jer­ry Wil­li­ams och fle­ra and­ra artis­ter boka­des via EMA Tel­s­tar, ett musik­bo­lag som admi­ni­stre­ra­de kon­sert­upp­lägg och tur­né­er för sina artister.

Åter­i­gen, de som är upp till 40 – 45 år har kanske svårt att före­stäl­la sig hur det var i en tid när det inte fanns vad vi idag kal­lar oli­ka «platt­for­mar» att age­ra genom, och när rea­li­tykän­di­sar ännu inte exi­ste­ra­de. Medel­svens­son var nog inte lika världs­van och bekväm i offi­ci­el­la sam­man­hang som jag upp­le­ver att folk är idag.

Så natur­ligt­vis var jag både spänd och nyfi­ken när jag sam­lat till­räck­ligt med mod och smu­git in till en av sko­lans tele­fo­ner för per­so­nal, utom syn- och hör­håll för någon, och skul­le prö­va num­ret til EMA Tel­s­tar för förs­ta gång­en. Jag hade för­be­rett mig noga, snick­rat ihop mitt upp­lägg och sli­pat på mina spörs­mål för att för­sö­ka ge ett seri­öst intryck. Skul­le det hjäl­pa eller skul­le jag bli avfär­dad som en dumbom ?

Jag glöm­mer ald­rig den kvinn­li­ga stäm­man med det goda bemö­tan­det hos EMA Telas­tar. Pro­fes­sio­nellt och kor­rekt men ändå lätt­samt, respekt­fullt, raskt och effek­tivt. Jag fick veta att Jer­ry Wil­li­ams & Road­work skul­le ut på Norr­landstur­né under sena­re delen av mars ‑79 med start i Sundsvall. Det fanns två möj­li­ga spel­till­fäl­len, anting­en dagen före tur­néstar­ten eller rätt efter tur­né­en, på väg söderut. Vida­re fick jag i sto­ra drag veta vil­ka krav som ställ­des på kon­sert­lo­kal, omkläd­nings­möj­lig­he­ter, ström­för­sörj­ning, bär­hjälp med utrust­ning, tids­per­spek­tiv för till­gång till loka­ler­na mm. Natur­ligt­vis fick jag ock­så veta vad hela kala­set skul­le kos­ta.… Till sist fick jag höra att jag var väl­kom­men till­ba­ka för en even­tu­ell bok­ning om det skul­le bli aktuellt.

Det jag hade fått höra gav mig verk­li­gen råg i ryggen.

Jer­ry med beundrare.

Nu viss­te jag att det i alla fall fanns en teo­re­tisk möj­lig­het. Det fanns en fär­dig tur­né­plan lagom långt fram i tid. Ban­det med Jer­ry i spet­sen skul­le i stort sett vår väg för­bi, det fanns fullt tänk­ba­ra tids­punk­ter och ing­et som sa att inte vi som sko­la kun­de boka ett «gig» om vi bara kun­de kla­ra av de krav som ställ­des. Vår sko­la var fort­fa­ran­de rela­tivt modern och jag kän­de loka­ler­na så väl att jag viss­te med en gång att vi skul­le kla­ra av de tek­nis­ka och prak­tis­ka kra­ven. Pro­ble­met var som sagt den finan­si­el­la delen.

Men – när det nyss avslu­ta­de sam­ta­let så smått bör­jat sjun­ka in kan man nog säga att här någon­stans hade jag redan bestämt mig, det­ta skul­le vi tamej­fan få till på ena eller and­ra viset !

Obli­ga­to­riskt idol-foto.

Så – här­i­från änd­ra­de pro­jek­tet karak­tär helt och hål­let. Det gick från att vara något som fort­fa­ran­de bara exi­ste­ra­de i mitt huvud till att bli aktiv hand­ling. Nu gäll­de det att smi­da medan jär­net var hett, helst innan luc­kor­na i Jer­rys tur­ne­plan blev fyll­da av någon annan. Sam­ti­digt mås­te jeg behål­la min plan för mig själv tills det var garan­te­rat genom­för­bart. Att avslö­ja mina tan­kar för and­ra i det här ske­det hade bara lett till svå­rig­he­ter. Jag skul­le bli­vit betrak­tad som en vett­vil­ling utan verk­lig­hets­förank­ring och jag skul­le fått öds­la tid och ener­gi på att för­sva­ra min idé, i all­ra värs­ta fall kun­de hela pro­jek­tet bli omin­tet­gjort. Nåja, även jag har väl behov av någon reak­tion från omvärl­den på en så annorlun­da idé, så jag nämn­de tan­ken för Mats Sol­lén som var till­syns­lä­ra­re på sko­lan vid den tiden. Jag sa att det fanns en teo­re­tisk möj­lig­het och att det vore häf­tigt om det gick att få till. Han för­höll sig diplo­ma­tisk men har sena­re berät­tat att han tänk­te «jojo, prö­va med den du.….».

En utpum­pad Jer­ry Williams.

Så det gäll­de verk­li­gen att sät­ta fart men ändå job­ba i det tysta.

Det som var nyc­keln till att lyc­kas var ju den eko­no­mis­ka biten, det var vad som mås­te lösas först. Allt annat runt arrange­mang­et såg jag ald­rig som något problem.

Den tota­la kost­na­den med gager och tillägg var cir­ka 8 500 kr, om jag minns rätt

Ännu fler autografer.

För att sät­ta saken i rätt per­spek­tiv kan jag näm­na att min egen lön vid den här tiden var cir­ka 5 800 kr/mån – före skatt. En av mina brö­der hade köpt en ny Vol­vo 240 något år tidi­ga­re, den kos­ta­de cir­ka 45 000 kr. Så man kan för­stå att det­ta blev gans­ka myc­ket att gapa över för en poten­ti­ell arran­gör av vår ringa och ama­tör­mäs­si­ga kaliber.

Nu bör­ja­de såle­des ett inten­sivt jagan­de efter spon­so­rer. Hur gjor­de man då det vid den här tiden, om inte med tele­fon. Jag ring­de och ringde.….….….och ring­de och ring­de och ring­de och ring­de. Prö­va­de tänk­ba­ra före­tag som hade med ljud, bild och musik att göra på regi­o­nal nivå, främst detaljister/grossister på lju­dan­lägg­ning­ar och musik­in­stru­ment i Sundsvall/Timråområdet. De all­ra fles­ta tog mig natur­ligt­vis inte på all­var, men en eller två var posi­ti­va till ett mind­re bidrag mot reklam i utbyte. Prö­va­de ock­så de stat­li­ga och kom­mu­na­la möj­lig­he­ter som jag kun­de kom­ma på, bl a Sundsvalls kul­tur­nämnd — som jag ald­rig fick svar ifrån. Rikskon­ser­ter i Härnö­sand skul­le ge ett mind­re bidrag, om jag minns rätt så hand­la­de det om en viss andel av det som fat­ta­des för att kon­ser­ten skul­le kun­na genom­fö­ras. De offent­li­ga möj­lig­he­ter­na som bygg­de på skatte­me­del var ock­så alt­för byrå­kra­tis­ka, man mås­te lik­som ha puss­let fär­digt innan man läg­ger det.

På riks­ni­vå hand­la­de det främst om tid­ning­ar, som var det mest ade­kva­ta av medi­er som fanns vid den här tiden. Jag kon­tak­ta­de nog alla svens­ka vec­ko­tid­ning­ar och de störs­ta dag­li­ga dra­kar­na, bl a Afton­bla­det och Expres­sen. Hänt i Vec­kan sva­ra­de att de skul­le bidra med ett rela­tivt stort bidrag – 2500 kr om jag minns rätt – om de fick kom­ma och göra ett reportage.

Tele­fon­ak­ti­vi­te­ten tog väl fart på all­var efter nyår, i janu­a­ri ‑79. I sko­lan fanns det tele­fo­ner på tre oli­ka plat­ser som jag hade till­gång till. Jag alter­ne­ra­de ring­an­det från des­sa i för­hål­lan­de till när jag kun­de ringa ostört. Det sked­de mest utö­ver efter­mid­da­gen och efter skol­tid, ofta ett par tim­mar åt gång­en tills jag hade följt upp de idéer jag för till­fäl­let hade. Kost­na­den för det­ta räk­na­des efter en peri­od­taxa för tele­fon­sam­tal, som kun­de bli dyr, sär­skilt med många riks­sam­tal. Det hade jag inte haft en tan­ke på för­rän en dag i bör­jan av mars, när jag kom in på sko­lans expe­di­tion och råka­de höra en dis­kus­sion om dyra tele­fon­räk­ning­ar på någ­ra av sko­lans tele­fo­ner. Det var en av kon­to­ris­ter­na som und­ra­de vad i all värl­den som hade före­gått vid des­sa tele­fo­ner, och att det­ta mås­te redas ut. Jag vän­de innan någon sett mig och smög mig ut så obe­märkt jag bara kun­de. Till min sto­ra lyc­ka hade vi vid den tids­punk­ten fått ett jät­tenapp från Expres­sen, så jag tänk­te i alla fall läm­na tele­fo­ner­na ifred i fortsättningen.

Ring­an­det hade pågått med lite oli­ka inten­si­tet utö­ver vin­tern, vis­sa vec­kor väl­digt inten­sivt när det fanns många idéer och upp­slag att föl­ja upp. And­ra vec­kor var man mer upp­ta­gen av and­ra för­plik­tel­ser och kanske fanns det hel­ler inte så många trå­dar att nys­ta i för stun­den. När vi kom­mit långt in i feb­ru­a­ri hade jag inte ens lyc­kats få ihop till hal­va kost­na­den för den till­tänk­ta kon­ser­ten. Jag hade ändå en käns­la av att saker och ting skul­le ord­na sig — det hade det ju all­tid gjort förr, men det var inte utan att det bör­ja­de brin­na under föt­ter­na. Så när Stig Nahl­bom från Expres­sen ring­de och sa att «vi bju­der på den här kon­ser­ten, ni behö­ver den», då släpp­te alla för­däm­ning­ar och spän­ning­ar som hål­lit sitt grepp i ett par måna­der. Jag har ald­rig vun­nit någon mil­jon på lot­te­ri men jag kan för­stå käns­lan. Det­ta var abso­lut högs­ta vins­ten, inte bara vär­det av kon­ser­ten i sig utan ännu mer den gläd­jen och ener­gi­en den gav till så många. DET var mitt lyckorus.

När jag först kon­tak­ta­de Expres­sen var min moti­ve­ring till var­för vi behöv­de den­na kon­ser­ten att vår del av kom­mu­nen var kul­tu­relt åsi­do­satt, oav­sett om det var någons vil­ja eller ej.

Bernt Backlund, idégivaren.
Stig “Nal­le” Nahl­bom, Expressen-journalisten.
Bo Schil­ling, yrkes­fo­to­gra­fen som för­e­vi­ga­de kvällen.

Vi hade gått från att vara en själv­sty­ran­de kom­mun till att bli en del av Stor-Sundsvall. Bra eller dåligt, käns­lan när det­ta genom­för­des var nog att det blev långt till de sty­ran­de. Vi satt här ute på lands­byg­den och mås­te vara med och beta­la pro­jekt inne i stan där de i stort sett hade en sim­hall i var­je stads­del, medan vi inte ens kun­de behål­la den enda bion vi haft. Det enda vi fick se var en bok­buss av och till. För den som var ung och utan kör­kort var det inte hel­ler enkelt att ta sig in till akti­vi­te­ter i Sundsvall i en tid när resan på gam­la riks­väg 86 tog en evig­het – så var det fak­tiskt när kom­mun­sam­man­slag­ning­en genom­för­des. För­mod­li­gen gick det inte att ta sig hem igen sam­ma kväll.

Jag för­stog nu ock­så att Sundsvalls kul­tur­nämnd ald­rig skul­le sva­ra på min för­frå­gan om ett bidrag till en kon­sert med Jer­ry Wil­li­ams. Jag kun­de för­stå och accep­te­ra de som tac­ka­de nej, som inte trod­de på idén eller inte var intres­se­ra­de, men att Sundsvalls kul­tur­nämnd gav full­stän­digt fan i att ge ett svar irri­te­ra­de mig fruk­tans­värt. Jag tänk­te «det är ju själ­va fan att vi blir behand­la­de som om vi inte exi­ste­rar. MEN VÅRA SKAT­TE­PENG­AR TAC­KAR NI INTE NEJ TILL, DÅ RÄK­NAS VI OCK­SÅ SOM TILL­HÖ­RI­GA FAST VI BOR SÅ JÄV­LA LÅNGT FRÅN CENTRUM !!! ».

I efter­hand kan man tän­ka att det kanske var ett lyc­ko­samt hän­del­se­för­lopp. När jag kom så långt att jag kon­tak­ta­de de sto­ra tablo­i­der­na insåg jag att jag kun­de bru­ka kom­mu­nens (brist på) bete­en­de som en extra kryd­da för att göra oss intres­san­ta att skri­va om. När Expres­sen nap­pa­de bru­ka­de jag det­ta som ett slag­trä mot kom­mu­nen, för allt vad det var värt. En del av min kri­tik kom på pränt i avi­sen (det som var tryck­bart utan övertramp), men fram­för allt så fick hela repor­ta­get just den vinklingen.

Expres­sens uni­ka löp­se­del tis­da­gen den 20 mars 1979.

VAR­FÖR JUST EXPRESSEN?

Jag kon­tak­ta­de ock­så and­ra sto­ra tid­ning­ar, med ett rela­tivt svagt gen­svar som resul­tat, men Expres­sen högg raskt och bestämt som en stor-öring på kro­ken. Vi hade ock­så fått någ­ra posi­ti­va svar av mind­re valör från and­ra typer av spon­so­rer, men deras motiv var av annat slag. Jag gis­sar att Expres­sens enga­ge­mang har sin egen förklaring :

Poli­tiskt är Expres­sen en obe­ro­en­de libe­ral tid­ning. Det låg i deras intres­se att skild­ra den enskil­da indi­vi­dens strä­van, på tvärs emot det allt­mer cen­tral­styr­da sam­häl­let som vux­it fram under väl­digt långt soci­a­lis­tiskt styre.

Så på 70-talet var vår berät­tel­se om för­sö­ket att ord­na något posi­tivt för ung­do­men i en bygd som kom­mu­nen inte tyck­tes vil­ja se, en gåva från him­me­len för Expressen.

Vi pas­sa­de per­fekt in i deras syf­te att beskri­va den sam­tid vi lev­de i ; den ensam­ma män­ni­skans kamp mot sto­ra styg­ga sam­häl­let. Som han­den i handsken.

Dess­utom var jour­na­lis­ten Stig Nahl­bom själv från Stö­de och kän­de till våra trak­ter väl­digt väl. Han var väl insatt i feno­me­net Stor­kom­mu­ner, han hade kun­ska­pen och vil­jan att ta sig an det­ta scoop. Man kan säga att våra intres­sen sam­man­föll här och det gjor­de att hän­del­sen blev av.

Min strä­van bör­ja­de alt­så som en öns­kan att verk­li­gen ge något oför­glöm­ligt till de som hade det slit­samt i den omgiv­ning jag lev­de och job­ba­de i, kanske för att jag del­vis kun­de iden­ti­fi­e­ra mig själv med dem. Trots det slu­ta­de det hela i något som lik­na­de ett poli­tiskt inlägg, en kri­tik mot kom­mu­nens sätt att ta vara på ALLA sina invånare.

Så här långt efteråt tän­ker jag att det ena behö­ver väl inte ute­slu­ta det and­ra. Här kan man snac­ka om att ända­må­let hel­gar medlen.….

Så Expres­sen blev den räd­dan­de äng­eln och Jer­ry Wil­li­ams & Road­work kom och leve­re­ra­de en kon­sert med ös. Expres­sen ställ­de upp med jour­na­list och foto­graf, gjor­de ett två­da­gars repor­tage om den kul­tu­rel­la nöden i Liden och om kon­ser­ten i sko­lan. Den tred­je dagen hade man ock­så en recen­sion skri­ven av en elev på skolan.

Res­ten är historia

Våren 2021

Bernt Backlund
Oslo
NOR­GE

Pub­li­ce­rat 2022-10-27

Läs mer om Jer­ry William´s kon­sert i Liden här:

Arti­kel 1

Arti­kel 2