JERRY WILLIAMS I LIDEN 1979
HUR UPPSTOD IDÉN
När jag kom till Lidens skola som fritidsledare høsten – 78 var det en skola som inte liknade den jag lämnat som avgångselev våren – 70. Många menade att den nya läroplanen som kommit däremellan hade förändrat «vår» typ av skola, som byggde på läxor och kunskap, betyg och ordning .…och morgonsamlingar i aulan. Den hade förändrats till en flumskola som verkade kännetecknas mer av oordning och sakna riktig styrning. Under åren som gått hade man också fått höra en del uppsiktsväckande saker. Att man låste in vaktmästaren i en skrubb eller att en elev kom körande till skolan i bil via skogsbilvägar – eller att man helt enkelt flyttade på en lärares bil (med handkraft !), var inte det värsta. Mer chockerande var det när man t ex sprängde toaletter med dynamit. Det gick också rykten om narkotika på skolan. Allt detta var saker som var helt otänkbara under min tid som elev här bara några år tidigare. Visst fanns det busfrön också på vår tid, det ska gudarna veta. Men de var som sagt «busfrön», det var ingen egentlig elakhet till grund för deras pojkstreck, som det också kallades. De rykten man fick höra senare vittnade snarare om vandalism och en förändring av ungdomars mentalitet. Om detta var följden av en ny läroplan eller om det var sådant som låg i tiden och skulle ha skett ändå, vet nog andra bättre än jag.
Jag kunde också konstatera att skolans parkeringsplats inte på långa vägar räckte till längre. I skolan cirkulerade nu diverse pedagoger för olika ändamål, psykologer och andra social-akrobater.
Själv var jag ju också en del av detta. Jag blev anställd för att leda genomförandet av «Samlad skoldag», där alla elever skulle få en skoldag som varvar undervisning med aktiviteter. Till min hjälp hade jag ett team som bestod av två skolvärdinnor, två värnpliktiga (vapenfri tjänst) och vanligtvis två arbetslösa ungdomar (arbetsmarknadsåtgärd). Vi hade också en budget för detta som kunde brukas till att hyra in människor utifrån för att leda schemalagda aktiviteter i skolan, t ex instruktörer från olika föreningar. Mitt team stog för ramen av all ikke-undervisningstid i skolan. Det blev ganska omfattande med all ikke-schemalagd aktivitetstid, såsom rastaktiviteter, cafeteriaverksamhet m.m., i tillägg till alla aktiviteter som var «schemalagd ikke-undervisning». På så sätt skulle vi aktivera barn från 7 – 15 år med en permitet som heter duga.
Min upplevelse av den skola jag kom tilbaka till var att den präglades av en stämning som i varje fall inte var positiv. Man kunde ana en uppgivenhet och likgiltighet på sina håll som jag tyckte var slitsam att bli medveten om. Det handlade ju om unga människor som liksom gav upp, och det kunde jag inte förhålla mig likgiltig till. Samtidigt kan det vara väldigt tungt att sätta sig in i någon annans problem, men om min uppgift är att få någon att nå ett mål så kan jag inte blunda för problem som är i vägen. Jag har inget annat val än att försöka hjälpa till och hitta en lösning.
Naturligtvis gick det väl inte så bra eftersom man inte är någon Jesus, men vi kom igång med vårt jobb att skapa en «samlad skoldag». I löpet av några veckor kryllade det av aktiviteter lite varstans i skolan och trots allt fyllde det en vettig funktion för ganska många.
Bäst fungerade det på lågstadiet. De fick också mest resurser i antal timmar för att genomföra detta samtidigt som de var minst resurskrävande i antal kronor — små barn, små bekymmer.…
Det blev efterhand också tydligt att många i skolan upplevde en mer positiv stämning. Det fanns flera orsaker till det. Jag nämner inga namn för att inte andra ska glömmas, för många gjorde fantastiska insatser som jag menar ändrade «substansen» i just vår skola. Det spelades t ex in skol-TV program i vår skola tack vare en engagerad tekniklärare. Skolan hade också fått en ny idrottslärare – som faktiskt blev världsmästare i styrkelyft under denna period, bara det var ju spännande. Plötsligt började eleverna komma till gymnastik- lektionerna.….i adekvat klädsel ! Jag var inne på hans lektioner ibland och jag kan garantera att hans motiverade elever hade INGENTING att göra med att han var stor och stark, vilket en del trodde. Det handlade snarare om livserfarenhet och att han var en trovärdig person. När skolan så småningom också fick en ny vaktmästare blev också den yttre miljön allt bättre och det gick att se resultatet av det jobb lokalvårdarna gjorde var dag. Men den tyngsta insatsen gjordes kanske av alla klassföreståndare som fick allt fler arbetsuppgifter som hade med allt annat att göra än undervisning. Jag fattar inte hur de orkade.
Som jag nämnt kunde man efterhand börja ana en stämningsförändring åt det positiva hållet. Jag tror att en bidragande orsak var att vi mötte eleverna i en helt annan kontext än i lektioner där undervisning var det enda centrala. I den friare relationen vi hade til eleverna fick de helt naturligt möjlighet att sätta ord på sådant som inte kändes bra. Många saker av konkret natur kunde lösas enkelt och praktiskt. Problem av djupare och dunklare slag lät sig inte lösas alls många gånger, men personen i fråga hade ändå fått uttrycka sig, och bara det kan vara ett stort steg sägs det.
Och, ackurat där någonstans började jag skönja att för de som behövde våra aktiviteter mest, så var det inte själva aktiviteten som var det viktiga. Det var snarare möjligheten att vara i ett socialt sammanhang och bli sedd och hörd.
Jag skulle tro att det finns de som var med då som inte håller med om min beskrivning, just därför att de kanske inte fick uppleva att bli sedda eller hörda. Trots att vi åstadkom bra saker som lyfte självkänslan för en del, så var jag pinsamt medveten om att det fanns de som ändå mådde dåligt och hade det slitsamt, kanske både i skolan och hemma.
Ett av mina tungsamma karaktärsdrag är nog att jag är en blöthjärtad figur som har alltför lätt att sugas upp av andras problem. Därför började jag själv att uppleva mitt jobb som alltmer slitsamt. Det som i utgångspunkten borde ha varit ett toppenjobb – att lätta upp andras vardag med roliga och motiverande aktiviteter – blev mer av en börda när man mötte problem som inte lät sig lösas. Det här var ju «mina ungar», från det minsta sandkornet till den största lerklumpen. Då var det vanskligt att uppleva att inte räcka till.
Inte bara vanskligt – jag accepterade bara inte att det skulle vara sista ordet att jag inte kunde göra något också för dem.
Då började jag också tänka i andra banor, under senare delen av höstterminen. Om man tvingas inse att man inte kan lätta på bördan för en del så måste det väl ändå gå att hitta på något annat !? Det började som en diffus tanke eller känsla som jag inte visste vad det skulle bli av, men jag kände en önskan kunna att ge något till alla. Något som de inte skulle glömma i första taget. Det var ingen konkret idé om vad, och jag grunnade länge innan jag tänkte att det kanske kunde vara en upplevelse. Det skulle inte lösa problemen som en del slet med, men om det kunde få dem att glömma dessa för en stund och få med sig ett minne som de gärna tänkte på med ett smil, då kanske det kunde vara värt något för dem.
Har man slitsamma karaktärsdrag så är det väl också troligt att man har några positiva. Det som hjälpte mig här var nog att jag inte gärna ger upp något frivilligt och att jag inte är så upptagen av eventuella begränsningar. Kanske också kritiken från de som inte tyckte att vi gjorde ett tillräckligt bra jobb triggade min «revansch-lust».
Från den stunden blev jag nog omedvetet alltmer uppmärksam på vad som upptog folks intresse. En av de saker som fastnade i filtret var ett nyvaknat intresse för 50-talet, som kom till uttryck i filmer som »Grease» t ex.
Femtitals-prylar blev populära och grupper som underbara Boppers med sin stämsång och Jerry Williams hördes överallt. Under en period ekade «Git it» flera gånger om dagen ut från skolans uppehållsrum. Med den inmatningen är det inte så konstigt att detta lade sig konstant mitt undermedvetna. Om man skulle önska sig en upplevelse, ett event, vad kunde vara mer passande än ett 50-talstema ? Skolan hade ju en jättefin aula som nästan aldrig användes längre. En elev sa till mig långt senare att «innan ni kom hände det aldrig nåt i aulan. Hade det inte varit för Ingemar Stenmark så hade vi inte vetat hur det ser ut därinne».
Film, musik, teater eller vad ? Jag kunde till en början inte föreställa mig vad man kunde finna på som skulle kunna intressera alla, och som låg i tiden. Och som var ekonomiskt möjligt. Så när jag började visualisera Jerry Williams på scenen i aulan så var det i form av en fantasi som jag överhuvudtaget inte tog på allvar. Det var mer för att försöka förstå vad slags stämning det borde vara, hur det skulle se ut. I början var jag nog mer inne på att engagera en show-grupp, någon slags entertainers som kunde ge oss en fullvärdig föreställning på 50-talstemat. Sådana fanns det, en del också med sevärda imitationer av t ex Elvis. Problemet med dessa var att de var just – imitationer. Ofta med en humoristisk underton, altså inte äkta vara.
Mot slutet av höstterminen hade jag ännu inte fastnat för någon idé värd att gå för. Inget tänkbart alternativ skulle kunna ge den effekt jag ville uppnå. Jag minns inte helt tidsperspektivet i den här delen av processen men tror att det var i skiftet november/december som tanken på Jerry Williams började ta en mer konkret form. Tänk om vi få kunde själva Kungen Himself att komma hit. Det stog plötsligt klart för mig att det må till något av den digniteten för att ge den energikicken jag fantiserade om. Den ekonomiska delen var ju förstås det oövervinnliga hindret, men nu var jag faktiskt nyfiken. Kanske kunde jag ta reda på vad som krävs för ett slikt arrangemang, för det visste jag inget om.
Nu ska man veta att detta var ljusår före internet, så det var inte bara till att googla fram information. Folk hade ännu inte persondatorer, det fanns inte mobiltelefoner ens. Skulle man ringa så fanns bara fasta telefoner eller automater på offentliga platser. Behövde man finna telefonnummer så fanns det telefonkataloger lokalt, och på riksplanet blev man tvungen att ringa nummerupplysningen först. Den som behövde information måste vara beväpnad med penna och papper. Ganska tungvint alltså, jämfört med idag.
Det första jag fick fram var att Jerry Williams och flera andra artister bokades via EMA Telstar, ett musikbolag som administrerade konsertupplägg och turnéer för sina artister.
Återigen, de som är upp till 40 – 45 år har kanske svårt att föreställa sig hur det var i en tid när det inte fanns vad vi idag kallar olika «plattformar» att agera genom, och när realitykändisar ännu inte existerade. Medelsvensson var nog inte lika världsvan och bekväm i officiella sammanhang som jag upplever att folk är idag.
Så naturligtvis var jag både spänd och nyfiken när jag samlat tillräckligt med mod och smugit in till en av skolans telefoner för personal, utom syn- och hörhåll för någon, och skulle pröva numret til EMA Telstar för första gången. Jag hade förberett mig noga, snickrat ihop mitt upplägg och slipat på mina spörsmål för att försöka ge ett seriöst intryck. Skulle det hjälpa eller skulle jag bli avfärdad som en dumbom ?
Jag glömmer aldrig den kvinnliga stämman med det goda bemötandet hos EMA Telastar. Professionellt och korrekt men ändå lättsamt, respektfullt, raskt och effektivt. Jag fick veta att Jerry Williams & Roadwork skulle ut på Norrlandsturné under senare delen av mars ‑79 med start i Sundsvall. Det fanns två möjliga speltillfällen, antingen dagen före turnéstarten eller rätt efter turnéen, på väg söderut. Vidare fick jag i stora drag veta vilka krav som ställdes på konsertlokal, omklädningsmöjligheter, strömförsörjning, bärhjälp med utrustning, tidsperspektiv för tillgång till lokalerna mm. Naturligtvis fick jag också veta vad hela kalaset skulle kosta.… Till sist fick jag höra att jag var välkommen tillbaka för en eventuell bokning om det skulle bli aktuellt.
Det jag hade fått höra gav mig verkligen råg i ryggen.
Nu visste jag att det i alla fall fanns en teoretisk möjlighet. Det fanns en färdig turnéplan lagom långt fram i tid. Bandet med Jerry i spetsen skulle i stort sett vår väg förbi, det fanns fullt tänkbara tidspunkter och inget som sa att inte vi som skola kunde boka ett «gig» om vi bara kunde klara av de krav som ställdes. Vår skola var fortfarande relativt modern och jag kände lokalerna så väl att jag visste med en gång att vi skulle klara av de tekniska och praktiska kraven. Problemet var som sagt den finansiella delen.
Men – när det nyss avslutade samtalet så smått börjat sjunka in kan man nog säga att här någonstans hade jag redan bestämt mig, detta skulle vi tamejfan få till på ena eller andra viset !
Så – härifrån ändrade projektet karaktär helt och hållet. Det gick från att vara något som fortfarande bara existerade i mitt huvud till att bli aktiv handling. Nu gällde det att smida medan järnet var hett, helst innan luckorna i Jerrys turneplan blev fyllda av någon annan. Samtidigt måste jeg behålla min plan för mig själv tills det var garanterat genomförbart. Att avslöja mina tankar för andra i det här skedet hade bara lett till svårigheter. Jag skulle blivit betraktad som en vettvilling utan verklighetsförankring och jag skulle fått ödsla tid och energi på att försvara min idé, i allra värsta fall kunde hela projektet bli omintetgjort. Nåja, även jag har väl behov av någon reaktion från omvärlden på en så annorlunda idé, så jag nämnde tanken för Mats Sollén som var tillsynslärare på skolan vid den tiden. Jag sa att det fanns en teoretisk möjlighet och att det vore häftigt om det gick att få till. Han förhöll sig diplomatisk men har senare berättat att han tänkte «jojo, pröva med den du.….».
Så det gällde verkligen att sätta fart men ändå jobba i det tysta.
Det som var nyckeln till att lyckas var ju den ekonomiska biten, det var vad som måste lösas först. Allt annat runt arrangemanget såg jag aldrig som något problem.
Den totala kostnaden med gager och tillägg var cirka 8 500 kr, om jag minns rätt
För att sätta saken i rätt perspektiv kan jag nämna att min egen lön vid den här tiden var cirka 5 800 kr/mån – före skatt. En av mina bröder hade köpt en ny Volvo 240 något år tidigare, den kostade cirka 45 000 kr. Så man kan förstå att detta blev ganska mycket att gapa över för en potentiell arrangör av vår ringa och amatörmässiga kaliber.
Nu började således ett intensivt jagande efter sponsorer. Hur gjorde man då det vid den här tiden, om inte med telefon. Jag ringde och ringde.….….….och ringde och ringde och ringde och ringde. Prövade tänkbara företag som hade med ljud, bild och musik att göra på regional nivå, främst detaljister/grossister på ljudanläggningar och musikinstrument i Sundsvall/Timråområdet. De allra flesta tog mig naturligtvis inte på allvar, men en eller två var positiva till ett mindre bidrag mot reklam i utbyte. Prövade också de statliga och kommunala möjligheter som jag kunde komma på, bl a Sundsvalls kulturnämnd — som jag aldrig fick svar ifrån. Rikskonserter i Härnösand skulle ge ett mindre bidrag, om jag minns rätt så handlade det om en viss andel av det som fattades för att konserten skulle kunna genomföras. De offentliga möjligheterna som byggde på skattemedel var också altför byråkratiska, man måste liksom ha pusslet färdigt innan man lägger det.
På riksnivå handlade det främst om tidningar, som var det mest adekvata av medier som fanns vid den här tiden. Jag kontaktade nog alla svenska veckotidningar och de största dagliga drakarna, bl a Aftonbladet och Expressen. Hänt i Veckan svarade att de skulle bidra med ett relativt stort bidrag – 2500 kr om jag minns rätt – om de fick komma och göra ett reportage.
Telefonaktiviteten tog väl fart på allvar efter nyår, i januari ‑79. I skolan fanns det telefoner på tre olika platser som jag hade tillgång till. Jag alternerade ringandet från dessa i förhållande till när jag kunde ringa ostört. Det skedde mest utöver eftermiddagen och efter skoltid, ofta ett par timmar åt gången tills jag hade följt upp de idéer jag för tillfället hade. Kostnaden för detta räknades efter en periodtaxa för telefonsamtal, som kunde bli dyr, särskilt med många rikssamtal. Det hade jag inte haft en tanke på förrän en dag i början av mars, när jag kom in på skolans expedition och råkade höra en diskussion om dyra telefonräkningar på några av skolans telefoner. Det var en av kontoristerna som undrade vad i all världen som hade föregått vid dessa telefoner, och att detta måste redas ut. Jag vände innan någon sett mig och smög mig ut så obemärkt jag bara kunde. Till min stora lycka hade vi vid den tidspunkten fått ett jättenapp från Expressen, så jag tänkte i alla fall lämna telefonerna ifred i fortsättningen.
Ringandet hade pågått med lite olika intensitet utöver vintern, vissa veckor väldigt intensivt när det fanns många idéer och uppslag att följa upp. Andra veckor var man mer upptagen av andra förpliktelser och kanske fanns det heller inte så många trådar att nysta i för stunden. När vi kommit långt in i februari hade jag inte ens lyckats få ihop till halva kostnaden för den tilltänkta konserten. Jag hade ändå en känsla av att saker och ting skulle ordna sig — det hade det ju alltid gjort förr, men det var inte utan att det började brinna under fötterna. Så när Stig Nahlbom från Expressen ringde och sa att «vi bjuder på den här konserten, ni behöver den», då släppte alla fördämningar och spänningar som hållit sitt grepp i ett par månader. Jag har aldrig vunnit någon miljon på lotteri men jag kan förstå känslan. Detta var absolut högsta vinsten, inte bara värdet av konserten i sig utan ännu mer den glädjen och energien den gav till så många. DET var mitt lyckorus.
När jag först kontaktade Expressen var min motivering till varför vi behövde denna konserten att vår del av kommunen var kulturelt åsidosatt, oavsett om det var någons vilja eller ej.
Vi hade gått från att vara en självstyrande kommun till att bli en del av Stor-Sundsvall. Bra eller dåligt, känslan när detta genomfördes var nog att det blev långt till de styrande. Vi satt här ute på landsbygden och måste vara med och betala projekt inne i stan där de i stort sett hade en simhall i varje stadsdel, medan vi inte ens kunde behålla den enda bion vi haft. Det enda vi fick se var en bokbuss av och till. För den som var ung och utan körkort var det inte heller enkelt att ta sig in till aktiviteter i Sundsvall i en tid när resan på gamla riksväg 86 tog en evighet – så var det faktiskt när kommunsammanslagningen genomfördes. Förmodligen gick det inte att ta sig hem igen samma kväll.
Jag förstog nu också att Sundsvalls kulturnämnd aldrig skulle svara på min förfrågan om ett bidrag till en konsert med Jerry Williams. Jag kunde förstå och acceptera de som tackade nej, som inte trodde på idén eller inte var intresserade, men att Sundsvalls kulturnämnd gav fullständigt fan i att ge ett svar irriterade mig fruktansvärt. Jag tänkte «det är ju själva fan att vi blir behandlade som om vi inte existerar. MEN VÅRA SKATTEPENGAR TACKAR NI INTE NEJ TILL, DÅ RÄKNAS VI OCKSÅ SOM TILLHÖRIGA FAST VI BOR SÅ JÄVLA LÅNGT FRÅN CENTRUM !!! ».
I efterhand kan man tänka att det kanske var ett lyckosamt händelseförlopp. När jag kom så långt att jag kontaktade de stora tabloiderna insåg jag att jag kunde bruka kommunens (brist på) beteende som en extra krydda för att göra oss intressanta att skriva om. När Expressen nappade brukade jag detta som ett slagträ mot kommunen, för allt vad det var värt. En del av min kritik kom på pränt i avisen (det som var tryckbart utan övertramp), men framför allt så fick hela reportaget just den vinklingen.
Expressens unika löpsedel tisdagen den 20 mars 1979.
VARFÖR JUST EXPRESSEN?
Jag kontaktade också andra stora tidningar, med ett relativt svagt gensvar som resultat, men Expressen högg raskt och bestämt som en stor-öring på kroken. Vi hade också fått några positiva svar av mindre valör från andra typer av sponsorer, men deras motiv var av annat slag. Jag gissar att Expressens engagemang har sin egen förklaring :
Politiskt är Expressen en oberoende liberal tidning. Det låg i deras intresse att skildra den enskilda individens strävan, på tvärs emot det alltmer centralstyrda samhället som vuxit fram under väldigt långt socialistiskt styre.
Så på 70-talet var vår berättelse om försöket att ordna något positivt för ungdomen i en bygd som kommunen inte tycktes vilja se, en gåva från himmelen för Expressen.
Vi passade perfekt in i deras syfte att beskriva den samtid vi levde i ; den ensamma människans kamp mot stora stygga samhället. Som handen i handsken.
Dessutom var journalisten Stig Nahlbom själv från Stöde och kände till våra trakter väldigt väl. Han var väl insatt i fenomenet Storkommuner, han hade kunskapen och viljan att ta sig an detta scoop. Man kan säga att våra intressen sammanföll här och det gjorde att händelsen blev av.
Min strävan började altså som en önskan att verkligen ge något oförglömligt till de som hade det slitsamt i den omgivning jag levde och jobbade i, kanske för att jag delvis kunde identifiera mig själv med dem. Trots det slutade det hela i något som liknade ett politiskt inlägg, en kritik mot kommunens sätt att ta vara på ALLA sina invånare.
Så här långt efteråt tänker jag att det ena behöver väl inte utesluta det andra. Här kan man snacka om att ändamålet helgar medlen.….
Så Expressen blev den räddande ängeln och Jerry Williams & Roadwork kom och levererade en konsert med ös. Expressen ställde upp med journalist och fotograf, gjorde ett tvådagars reportage om den kulturella nöden i Liden och om konserten i skolan. Den tredje dagen hade man också en recension skriven av en elev på skolan.
Resten är historia
Våren 2021
Bernt Backlund
Oslo
NORGE
Publicerat 2022-10-27