Bak­grund

– Ja, då har jag vand­rat vida­re på min inter­vju­re­sa och har idag kom­mit till Vik­sjö i Jär­fäl­la. När­ma­re bestämt Slåt­ter­vä­gen 44 och hos Gus­tav Allan Lind. Idag är det fre­dag, det är den 28:e janu­a­ri år 2000 och kloc­kan nu är fem i tolv. Det är strå­lan­de vac­kert väder, det är sånt här vår­vä­der och jag gis­sar att det var så kanske det var 1948 i St. Moritz för Olym­pi­a­den gick väl på våren?

– Ja du, jag kan fak­tiskt inte kom­ma ihåg det datu­met rik­tigt men det var ju fullt vin­ter­vä­der i alla fall, men solen sken ju gans­ka myc­ket där. Det gjor­de den. 

– Vi ska kom­ma in på täv­ling­ar­na sen men, jag tänk­te få frå­ga dig som jag all­tid bru­kar bör­ja mina inter­vju­er för att få ord­ning på upp­gif­ter, data och lik­nan­de. När är du född?

– Jag är född den 21 Maj, 1926.

– Och var någon stans?

– I Lidens­bo­da.

– Och pap­pa och mam­ma hette?

– De het­te Gus­tav Lind och Mag­da­le­na Lind.

–  Och hon var född? Jag tän­ker på namnet.

– Hon var född Linde. 

– Var hon släkt med Nils Lin­de på något sätt?

– Det var en bro­der till min mor som bod­de i Järkvissle. 

– Vi får ju all­tid göra lite utvik­ning­ar för Nils Lin­des fru Regi­na Lin­de har jag träf­fat många, många gång­er och sut­tit och pra­tat med. 

– Ja, skä­let till att vi ses är ju att Hel­ga Lind visa­de mig två tid­nings­ur­klipp till min enor­ma över­rask­ning för jag var inte kun­nig om det­ta. Att du hade del­ta­git i Olym­pi­a­den i St. Moritz 1948. Och det är kring det jag är lite nyfi­ken om att få höra då tan­ken är att skri­va ett repor­tage i Lidens tid­ning. Så att du får gär­na berät­ta hur i all­sin dar det kun­de kom­ma sig att du ham­na­de på Olympiad!

 

Var­för Olympiaden?

– Ja, det var väl så att jag tog värv­ning som det heter, på A4 i Östersund 1943 på hös­ten. Det var två styc­ken poj­kar då ifrån Boda som cyk­la­de till Bisp­går­den, för att sedan åka tåg till Östersund.

– Vem var det mer än du?

– Han het­te Karl Hen­rik Johns­son. Han är tyvärr död just, för ett par tre år sedan. Och på den vägen var det väl då. Det var ju dåligt med arbe­ten på den tiden så att det var rätt så många ifrån små­by­ar­na där som tog värv­ning. Då fick man i alla fall lite fort­satt utbild­ning, vi gick ju volon­tär, kon­sta­pel och furir­sko­la i Östersund och det var väl under den tiden då med till­gång till häs­tar, skjut­ba­nor och sådant som jag bör­ja­de med vin­ter­fem­kam­pen spe­ci­ellt. Det fanns ju både som­mar och vin­ter­fem­kamp men det låg väl bätt­re till för mig med vin­ter­fem­kam­pen där­för att jag var en dålig sim­ma­re och en lite bätt­re skidåkare.

– Var du inte rädd då som, få se då var du unge­fär 17 år var du inte rädd att ta värv­ning, det var ju fak­tiskt rådan­de krig i Europa!

– Ja, det stäm­mer det. Det var ju under krigs­å­ren där ja och and­ra året vi låg inne, när jag gick så kal­la­de kon­sta­pel­sko­lan då låg vi nere i Dalar­na på en vin­ter­ma­nö­ver och då var man ju rätt så ung. Men vi var med lite grann där och det var gans­ka spänt läge över huvud taget då. 

– Vad tyck­te mam­ma och pap­pa om att du tog värvning?

– Ja, de god­kän­de det i alla fall. Men det var väl inte så roligt för dem hel­ler kanske men som sagt det fanns ju inga arbe­ten när man hade gått ur sko­lan. Man gick ju 6 år i sko­lan på den tiden och sen så skul­le man väl för­sö­ka skaf­fa någonting.

 

Sys­ko­nen

– Hur många sys­kon har du?

– I have one brot­her and one sister.

– Och din bror är han äldre?

– Min bror är äld­re ja.

– Så han blev kvar hem­ma då?

– Ja, han blev kvar hem­ma och han bör­ja­de för­res­ten med att köra last­bil till­sam­mans med min morbror…nej jus­te, Vik­tor Lind! Hel­gas man hade ju last­bilså­ke­ri och där job­ba­de jag ock­så lite grann en gång i tiden som 15 åring kanske. Men han job­ba­de rätt många år där hos Vik­tor. Son­ja hon flyt­ta­de väl så små­ning­om till Stock­holm och så små­ning­om blev gift och där är hon fort­fa­ran­de kvar.

– Så du har din sys­ter här i Stockholm?

– Ja, söder om sta­den här.

– Whe­re south?

– She lives in Enskede.

– Jaha, det är inte långt ifrån. Jag bor ju i Örby Åker­gränd 3 så det är inte så långt ifrån.

– Nej, gam­la Tyresö­vä­gen 323 tror jag den heter. Hon blev änka för tre år sedan tror jag det var.

– Det här är ju, hop­pas vi inte glöm­mer bort sen, det är ju intres­sant ock­så den här vand­ring­en som sker till Stock­holm för många. Men vi stan­nar kvar uppe i Östersund. Du tog värv­ning i alla fall och vad hän­de sedan?

 

Var­för Vinterfemkamp?

– Ja, det var ju under den tiden som vi bör­ja­de, det var rätt popu­lärt där uppe med ski­dåk­ning då och skjut­ning och sånt, det ingick ju lite grann i utbild­ning­en. Så det var väl där det bör­ja­de och 1946 var väl förs­ta året som jag var med på en vin­ter­fem­kamp. Det var and­ra mili­tär­om­rå­det och den hölls i and­ra milots (mili­tär­om­rå­dets) distrikts­mäs­ter­skap som gick i Sol­l­ef­teå. Om jag minns rätt, tror jag att jag vann distrikts­mäs­ter­ska­pet där förs­ta året där 46. Året efter 47 blev jag svensk mäs­ta­re i vin­ter­fem­kamp i Östersund och det var väl genom det som jag blev utta­gen till Olym­pi­a­la­get 48.

– Vil­ka gre­nar är det som ingår i vin­ter­fem­kamp? En idag helt ovan­lig täv­lings­gren så vi kan väl ta det på en gång.

– Ja, det är väl så att som­mar­fem­kam­pen har varit med på Olym­pi­a­pro­gram­met sedan 1932 men det här med vin­ter­fem­kamp var rela­tivt nytt då. Gre­nar­na är fäkt­ning där alla möter alla då och sen är det duell­skyt­te. Då skju­ter man fyra seri­er med fem skott i var­je serie på en figur som står på kan­ten och är fram­me i tre sekun­der. Sen vin­ter­tid är det läng­dåk­ning på ski­dor 15km och stört­lopp på ski­dor. Sedan är det hin­der­rid­ning fält­täv­lan­de mot­sva­ran­de det är fas­ta hin­der ute i ter­räng­en då. Det är de fem gre­nar­na som är.

– Men det här fem, väl­digt skil­da gre­nar­na får man ändå säga. Var hade du lärt dig fäkt­ning någonstans?

– Ja, de hade en instruk­tör på A4 på den tiden en ita­li­e­na­re som var våran instruk­tör. Sedan hade vi som jag nämn­de en styck­jun­ka­re Pauls­son som var våran allt i allo tränare. 

– Men på så kort tid, bara någ­ra år så kun­de du lära upp dig till en full­fjäd­rad fäktare!

– Ja, full­fjäd­rad vet jag väl inte men så att jag kla­ra­de mig!

– Du har i vart fall vun­nit så småningom!

– Ski­dåk­ning och sånt där det hade man ju eftersom men var född.

– And riding?

– Ja, det ingick ju i vår utbild­ning ock­så då vi hade rid­ning varen­da dag där fak­tiskt medan vi gick volon­tär, furir­sko­la och sånt där. Vi fick bland annat rida in ung­häs­tar, remon­ter, så det var fle­ra tim­mar per dag som vi hade rid­ning då. 

– Och sen skyt­te då?

– Yes.

– Du mås­te haft för­ut­sätt­ning­ar med dig för att kun­na kla­ra så många gre­nar på så kort tid, läras upp och bli på elit­ni­vå. Hade du redan i sko­lan fram­gång­ar inom sport och liknande?

– Ja, jag hade väl rela­tivt lätt för läng­dåk­ning på ski­dor, det var väl grund och som­mar­tid är det ju sån här ter­räng­löp­ning istäl­let men de två gre­nar­na var väl de som kanske låg när­mast till hands för mig. Där­e­mot skyt­tet var sånt man fick trä­na upp från bör­jan. Jag hade inte skju­tit spe­ci­ellt myc­ket men det fanns myc­ket till­fäl­len då på A4 att trä­na skyt­te så det gick ju ock­så rätt så bra.

– För när du berät­tar här, förs­ta gång­en du vann distrikts­mäs­ter­ska­pet var du 20 år.

– Yes.

 

Med­täv­la­re

Det var ju väl­digt ungt. Jag har då fus­kat och tit­tat lite i hand­ling­ar­na efter Olym­pi­a­den och det skil­de ju tio år mel­lan den älds­te svens­ka del­ta­ga­ren och dig.

– Wil­le Grut och Claes Egnell var ju med där nere i St. Moritz och de var unge­fär tio år äld­re än mig. 

– Var du ensam repre­sen­tant från Östersund eller var det fle­ra? Det fram­går inte från de böc­ker jag fått tag på, var de and­ra del­ta­gar­na kom ifrån. 

– I fem­kam­pen var jag den enda som var med, det var Claes Egnell, Wil­le Grut, Ber­til Haa­se som var här­i­från Stock­holm och jag som var repre­sen­tan­ter då för vinterfemkampen.

– Hade ni träf­fats innan ni åkte till St. Moritz?

– Jo, det hade vi nog gjort för vi var ju med på SM bland annat som gick i Östersund då och jag hade väl ock­så träf­fat dem här i Stock­holm, jag låg bland annat ock­så hos Wil­le Grut och Ber­til Haa­se när jag var nere här. Jag var även med i som­mar­fem­kamp lite grann men min sim­ning var så pass dålig så det gick inte så bra där.

 

– The Sole Olympics

– Hur länge hade vin­ter­fem­kamp fun­nits på pro­gram­met? St. Moritz är ju den 5:e olym­pi­a­den, vinterolympiaden.

– Det var förs­ta gång­en som det var med på olym­pis­ka pro­gram­met och även den enda gång­en där­för att 52 arran­ge­ra­des olym­pi­a­den i Oslo och då var det inte med på pro­gram­met. Och myc­ket bero­en­de då på att häs­tar­na för­svann ifrån rege­men­te­na vil­ket gjor­de det svårt plus att det var väl­digt besvär­ligt att byg­ga banor. Det skul­le göras ute i ter­räng­en och det skul­le byg­gas med fas­ta hin­der som det var då så det var svå­rig­he­ter på det sättet.

– Ni red allt­så vin­ter­tid i hal­ka och is?

– Ja, det fick vara brod­dar på häs­tar­na, det kun­de vara väl­digt halt.

– Så det är så här unikt att, du är den enda guld­me­dal­jör i den­na gren som bara före­kom­mit en gång.

– Ja, det kan man säga.

– Det är ju gans­ka otro­ligt egent­li­gen. Jäm­för med dagens sport­ut­bud och allting.

– Ja, visst är de det.

– Det är helt fan­tas­tiskt! Trä­na­de du för de här täv­ling­ar­na med­ve­tet vid sidan av ordi­na­rie tjänstgöring?

– Jo, det gjor­de vi abso­lut. Det var så myc­ket som man kun­de få fri­tid för att trä­na så trä­na­de vi. Det var inte så många år. Jag för­sök­te sedan vid ett par oli­ka till­fäl­len, 1950 var vi med på en lands­kamp nere i Schweiz, men då hade jag redan slu­tat på A4 och då låg jag i Sundsvall på Tek­nis­ka Fack­sko­lan där. Då var det pro­blem med häs­tar och sånt där, det var svå­rig­he­ter. En tre, fyra gång­er var jag väl med på lands­kam­per. Det var ett utbyte mel­lan Sve­ri­ge och Schweiz då, i stort sett var­je år mel­lan 47–54 vil­ket var sista året jag var med.

– Man mås­te min­nas att det här är knappt tre år efter and­ra världs­kri­gets slut. Sto­ra delar av Euro­pa lig­ger i rui­ner så det är inte alla som orkar del­ta. Vil­ka län­der var med i Olym­pi­a­den i just den här grenen? 

– Ja, det var väl ame­ri­ka­na­re, fin­nar, schwei­za­re och någ­ra ifrån Lich­tenste­in det var väl i stort sett alla.

 

Olym­pi­a­den i St. Moritz 

– Om vi skul­le bör­ja tit­ta lite på själ­va Olym­pi­a­den. Hur gick det till? Hur tog ni er ner dit exem­pel­vis till St. Moritz, Schweiz?

– Till St. Moritz åkte vi med Olym­pi­a­trup­pen i van­lig ord­ning. Vi fick våra olym­pi­a­klä­der på NK kom­mer jag ihåg, vi pro­va­de ut dem. Sen låg vi ju på väl­digt flot­ta hotell där nere i St. Moritz. Det var mer östersun­da­re med bland annat Stig Sol­lan­der som var en väl­digt duk­tig utförså­ka­re och Nils (Nis­se) Täpp i läng­dåk­ning. Mora Nis­se var ju med där det året. Förs­ta året där 47 när vi var nere, då fick vi åka här ner­i­från Barkar­by i något Dako­ta plan som ombyggds så vi kun­de sit­ta där med fall­skär­mar i en ryggsäck på ryg­gen. Det var lite provisoriskt.

– Så ni var ner året innan?

– Ja, 47 var vi nere.

– Vi kanske ska berät­ta vad det är för ljud vi hör i bakgrunden.

– Hehe, ja det är en liten pudel som vän­tar sin mat­te nu tror jag.

– Jaså ni var ner året innan och fick kän­na på och bekan­ta er med plat­sen. Hur var det då 47, var det din förs­ta utlandsresa?

– Ja det får man nog säga.

– That was a big occasion.

– Ja, det var en myc­ket stor hän­del­se. Nån tys­ka kun­de man ju inte hel­ler så det var lite pro­blem med språ­ket men Wil­le Grut och Claes Egnell var ju med då och de kun­de ju båda så de var till stor hjälp för oss.

– Vad sade mam­ma och pap­pa då när du skul­le åka utom­lands, fly­ga och allt?

– Ja, det är klart att de var lite fun­der­sam­ma men sam­ti­digt så var det ju sko­jigt också. 

– Sys­kor­na då, blev de i avund när de hör­de det berättas.

– Nja, kanske inte i avund inte, de var nog gla­da för mig tror jag.

– Men då när ni åkte ner till själ­va Olym­pi­a­den då var det tåg alltså?

– Nej, vi flög.

– Då ock­så? Det var som sjut­ton redan då! Att det fanns flyg­ka­pa­ci­tet i Euro­pa. Var åkte ni ifrån då?

– Vi åkte väl ifrån Brom­ma då har jag en käns­la av till Bern möj­li­gen. Så var det nån buss­re­sa sen till St. Moritz. Man minns inte så pre­cist hur det var.

 

Täv­lings­da­gar­na

– Täv­lings­da­gar­na då för vin­ter­fem­kam­pen, var det i bör­jan utav OS eller var det i sena­re delen?

– Det var nog i sena­re delen, tror jag för täv­ling­ar­na var nog i stort sett slut för­ut­sett att vi åkte hem dagen efter vår sista tävling.

– Hur många dagar pågick täv­ling­ar­na då för din del?

– Det var i fem dagar, en gren var­je dag.

– Det är ju fan­tas­tiskt, fem dagar mås­te man vara på topp! Om vi tar gren för gren då, det mås­te vi göra, få höra dig berät­ta om täv­ling för täv­ling. Jag har den här beröm­da boken som heter ”Olym­pia 1948; XIV: de olym­pis­ka­spe­len i Lon­don och St. Moritz” där det finns ett upp­slag som ser ut på det här sät­tet. Det är den där bil­den jag tyc­ker är så bra på dig och ska för­sö­ka skan­na och läg­ga in sen med häs­ten. Det står ”furir Gus­tav Lind från Östersund visa­de den störs­ta jämn­he­ten i vin­ter­fem­kam­pen och sat­te pric­ken över i‑et med att i grann stil vin­na rid­ning­en. Både han och häs­ten ver­ka­de nöjd”. Det är väl en bra kon­klu­sion. Vi tar gren för gren får vi höra.

 

Täv­lings­gre­nar­na

– Ja, förs­ta dagen var det läng­dåk­ning på ski­dor om jag kom­mer ihåg rätt. Det var 10km står det här och där blev jag 2: a, Ber­til Haa­se vann längdåkningen.

– Och 3: a blev Grut?

– Ja, och fyra blev Egnell där. Sen var det någon öster­ri­ka­re, fin­län­da­re, fler öster­ri­ka­re. And­ra dagen var det skjut­ning, och den vann jag tyd­li­gen. Sen var det utförsåkningen.

– Vi ska säga ock­så att Egnell blev 2: a och Grut 3: a, jag har lite fusk pap­per här. Haa­se blev fem­ma och en schwei­zisk löjt­nant som heter Rumpf kom in på fjär­de­plats, så pass.

– Jaha, det stäm­mer nog. Utförsåk­ning­en då, där blev jag sjät­te man och det var väl Ber­til Haa­se som vann och en schwei­za­re som var 2: a där Somaz­zi. Fjär­de dagen var det fäkt­ning och där kom jag tyd­li­gen 4: a, det vanns av en schwei­za­re och Grut blev 3: a där. Sista dagen var det rid­ning och den vann jag.

– Jag mås­te berät­ta på fäkt­ning­en är det något märk­ligt. Det är två styc­ken som blir 1: a enligt mina pap­per. Det var Somaz­zi och Rumpf.

– Ja, det är anta­let seg­rar. Man möter alla och då hade de tyd­li­gen sam­ma antal seg­rar och fick dela förs­ta plat­sen. Och som du ser där var det väl tack vare att jag vann rid­ning­en så vann jag även allti­hop, Grut var 2: a där.

– Du vann två utav fem gre­nar, blev 2: a i en, 4: a i en och 6: a i en. Du vet det är intres­sant när man ser plats­siff­ror­na sen som är en sum­ma utav plat­ser­na man vun­nit i respek­ti­ve gren då hade du num­mer 14 och Grut som blev 2: a hade 15 och Haa­se 17. Så Sve­ri­ge tog alla tre medal­jer­na. Men sen är det ett väl­digt kliv upp till Somaz­zi så Sve­ri­ge var överlägsna.

– Ja, det var vi, gans­ka överlägsna.

– Vil­ken gren minns du star­kast så här i efterhand?

– Ja, det kanske var rid­ning­en i alla fall. Vi hade ju näs­tan sam­ma plats­siff­ra Grut och jag där före ridningen.

– Var det någon sär­skild anek­dot eller inci­dent i sam­band med täv­ling­ar­na som du kom­mer ihåg så här i efterhand?

– Jag vet bara det att läng­dåk­ning­en skul­le jag ju vin­na var det mening­en, men jag gjor­de inte det. Jag var någ­ra sekun­der efter eller någon sekund kanske bara. Tre sekun­der efter Ber­til Haa­se men jag kom­mer ihåg på den sista kilo­me­tern där så var det en väl­digt, gans­ka brant bac­ke. Sned och besvär­lig där jag kör­de omkull, så jag fick klätt­ra upp en sju, åtta meter för att kom­ma till­ba­ka upp i spå­ret. Annars hade jag nog kla­rat läng­dåk­ning­en lite bättre.

– När du berät­tar om olyc­kan här så är det ju, i den här boken ägnat ett helt upp­slag åt Egnell. Man skri­ver kvar­tet­ten som spräng­des. Vad var det som hän­de där?

–  Det var så att Claes Egnell efter mål­gång i utförsåk­ning­en så kör­de han ner i ett hål med skid­spet­sen och på den tiden var det inga bind­ning­ar som löser ut utan han bröt benet där.

 

För­sökstäv­ling

– När ni åkte ner till Olym­pi­a­den, vem var för­hands­tip­pad av er att bli bäst?

– Ja, det var väl de här Claes Egnell och Wil­le Grut de var mer eta­ble­ra­de än vad Ber­til Haa­se och jag var. De hade ju syss­lat med det här gans­ka länge

– Hur blev reak­tio­nen då när du som dels yngst och upp­kom­ling tar hem medaljen?

– Ja, det var väl kanske inte rik­tigt mening­en att jag skul­le vin­na men det blev ju så i alla fall. Men det var nog inga sura miner tror jag. Grut fick ju plås­ter på såren som­ma­ren efteråt, han vann ju i Lon­don då.

– Jag läser den här boken, du ska få hjäl­pa mig att för­kla­ra. Sve­ri­ge domi­ne­ra­de efter­tryck­ligt i vin­ter­fem­kam­pen som gick utan­för det olym­pis­ka pro­gram­met. Allt­så utan medal­jer, var det sant?

– Nej, det var inte sant, det var inte mening­en. Det var en för­sökstäv­ling kal­la­des det här då det var förs­ta gång­en det var med på olym­pis­ka pro­gram­met och då är det möj­ligt att de har en för­sökstäv­ling och ser vad som hän­der. Det är så fort­fa­ran­de om de ska få vara med eller inte vara med. Det blir så myc­ket oli­ka grenar. 

 

Inte någ­ra medaljer?

– Så någ­ra medal­jer när vi var där nere fick vi inte, utan det kom i efter­hand. För min del dela­des det ut av rege­ments­che­fen vid en hög­tid­lig­het på rege­men­tet A4. Någon månad efter hem­koms­ten var väl det.

– Sve­ri­ge var ju fram­gångs­rikt i den här Olym­pi­a­den över huvud taget. Blev du upp­märk­sam­mad när du kom hem sen? För det var ju många som hade gjort så att säga fina insatser.

– Ja, vi blev väl rela­tivt, inte som nu för­ti­den med sto­ra till­ställ­ning­ar på tor­get och sådär, men det är klart att det var lite upp­stån­del­se. Nu kom inte vi, vad jag kom­mer ihåg, kom vi kanske före vis­sa and­ra då hela trup­pen inte kom sam­ti­digt. För att det var vis­sa saker som hade en dags täv­ling och sedan var de slut och då åkte de hem för­mod­li­gen som till exem­pel skrid­skor och läng­dåk­ning på ski­dor kom ju på oli­ka tider så att säga.

– När du kom till­ba­ka till Sve­ri­ge då, flög ni hem då också?

– Yes.

– För jag vet de här tid­nings­ut­klip­pen, så var det släk­ting­ar till dig eller var det sys­tern som kom och möt­te dig?

– Ja, det var bland annat en dot­ter till Hel­ga som vi pra­ta­de om, de fanns väl i Stock­holm då. Ing­er Lind är dot­tern till Hel­ga Lind.

– Den här bil­den kän­ner jag igen, det var den Hel­ga Lind gick och häm­ta­de. Hon är ju 96 år nu, fyll­de ju på tret­ton­dags­af­ton. När vi kom och pra­ta om dig så gick hon raka vägen in och häm­ta­de den. Den mås­te ha legat fram­me på något sätt för så snabbt kan hon inte ha hit­tat den annars.

– That is possible. 

– Det står tyvärr inte när tid­ning­en är tryckt, det är sportspal­ter­na men det står ing­et pub­li­ce­rings­da­tum. Själv­klart var det när ni kom hem. Här står det 21 årig A4 furir, fem­kamps feno­men. Det var att ha sån här allit­te­ra­tion, tår­ta på tår­ta! Beseg­ra­de kap­ten Grut, Lange över­rask­ning­en. Vil­ken var den­na Lange?

– Lange, då kan det inte vara olym­pi­a­den för han var inte med där tror jag.

 

Per Lange

– Då blir jag lite pri­vat nyfi­ken här, den­na Lange vad het­te han?

– Pel­le Lange från I21 i Sollefteå.

– Per Lange!? Nu ska jag berät­ta något märk­ligt för dig.

– Stor, kraf­tig och ljus kille!

– Ja, och en väl­dig röst! Per Lange blev seder­me­ra någon typ av chef för foto­tolk­ut­bild­ning här i Stock­holm under Tre Vapen nere i skydds­rum­men. Jag är foto­tolk och har haft Per Lange som min skol­chef. Den­na man som då var väl­digt unik med hög röst och domi­nant men med ett hjär­ta av guld, ord­na­de i många, många år åter­kom­man­de träf­far för års­kur­ser­na som hade bli­vit foto­tol­kar i Foto­cel­len. Det var ibland var­je år, ibland lite gle­sa­re och nu har det väl tun­nat ut och jag vet fak­tiskt inte var Per finns nu. Han bod­de ett tag i Djurs­holm eller Stocksund tror jag.

– Jag har fak­tiskt träf­fat honom en gång här på en ori­en­te­ring genom ett arbe­te där vi var någ­ra styc­ken som var ute och ori­en­te­ra­de ibland. Där träf­fa­de jag Pel­le Lange.

– Jodå, så den­na Per Lange är legen­da­risk. (inspel­nings­kas­set­ten vänds). Vad sa du, hade ni fäktats?

– En gång när vi fäk­ta­des bröt han av en spets­bit av sin vär­ja mot min arm. Den gick under fäktväs­ten och in i arm­hå­lan men stan­na­de så pre­cis att det bara blev ett litet mär­ke. Det var ju väl­digt far­ligt, det där kun­de gå in i lung­an naturligtvis.

– Are you born the same year?

– Nej, jag tror inte det har var nog lite äld­re än mig.

– För när jag gjor­de mili­tär­tjänst­gö­ring, jag gjor­de det sent eftersom jag var på Tek­nis [KTH] då. Men jag gjor­de det 71–72, spe­ci­ellt våren 72 träf­fa­de jag Per myc­ket i aktiv tjänst.

– Det var på I21 på den tiden.

– Han till­hör­de nog K1 nu, tror jag. Det där är svårt när man inte är inne i syste­met. Det var ju fan­tas­tiskt! Träf­far du Per får du berät­ta att det var en väl­gödd inter­vju­a­re som kom och häl­sa­de på. Idag skul­le jag inte våga visa mig, då skäll­de han ut mig fullständigt.

– Jag har fak­tiskt inte träf­fat honom på många, många år. Jag trod­de att han fanns kvar där uppe men tyd­li­gen inte.

– Jag tror även att han bor i Stock­holm jag har kol­lat i telefonkatalogen.

 

Gläd­je av guldmedaljen?

– Det var ju ett roligt sam­man­träf­fan­de! När du sen kom hem och var­da­gen kom så små­ning­om hade du gläd­je av den här vinsten?

– Ja, det är klart så väl­digt myc­ket upp­stån­del­se var det inte men visst var det ju roligt att vin­na och roligt efteråt ock­så mås­te jag ju säga.

– Gav det så att säga ”bil­jett” till någon­ting? Blev du inbju­den att berät­ta om tävlingarna?

– Nja, jag har väl inte legat så myc­ket åt det hål­let när det gäl­ler berät­ta och sånt där. Men det är klart, i hem­byg­den spe­ci­ellt så var de nog gans­ka gla­da åt det, det tror jag nog.

– Upp­märk­sam­ma­des det på något sätt i Boda eller med omnejd?

– Ja, jag kan väl kom­ma ihåg, på den tiden hade man ett fol­kets hus eller en lokal i Boda.

– God­templar­lo­ka­len.

– Ja, du kanske har varit där!

– Nej, det finns inte nu. Jag har varit på Björk­bac­ken och dan­sat många gång­er, men det är ju skolan.

– Men bred­vid där en liten bit där­i­från fanns ju den där loka­len och vid något till­fäl­le då när jag kom hem 48 efter och var hem­ma på per­mis från det mili­tä­ra, då var det nån liten till­ställ­ning i sam­band med någon dans som jag fick gå upp på sce­nen och de gra­tu­le­ra­de mig lite grann.

– Men du var ju så ung, 22 år när du vann det här. Även det gör väl att man inte är rik­tigt pre­pa­re­rad för att bli en stor stjär­na. Har du sen haft någon nyt­ta av det i yrkes­li­vet? Det låter all­tid så vul­gärt men jag frå­gar ändå, har du kun­nat sla­git mynt utav den här vins­ten och det jobb du lade ner?

– Nej, det tror jag nog inte att jag har kun­nat göra. Jag har väl inte för­sökt, på den tiden så fanns det inga peng­ar i någon­ting. Det var ju bara att man kun­de få ett par ski­dor och lite utrust­ning men det var i prin­cip allt.

– Hade du med dig egen utrust­ning ner dit?

 

Täv­lings­ut­rust­ning

– Ja, i stort sett så var det väl det. Jag kom­mer ihåg att jag fick någ­ra spe­ci­el­la skor där nere i Schweiz de hade lite and­ra för­ut­sätt­ning­ar. Man fick sät­ta ner foten och de foto­gra­fe­ra­de av föt­ter­na så hon gjor­de skor efter föt­ter­na. Ett sånt par skor kom­mer jag ihåg att jag fick.

– Vär­jan?

– Såda­na saker fick man genom rege­men­tet, A4.

– Och det hade ni med er, det var inte så att Olym­pi­a­den höll med värjor?

– Nej, vi hade egna men det var vis­sa för­ut­sätt­ning­ar för i spet­sen är det en liten fjä­der som ska tryc­kas ihop för att ge utslag och sånt pro­va­des ju innan samt läng­den på dem.

– The sadd­le?

– Häs­tar­na fick man lot­ta så man viss­te inte rik­tigt vil­ken häst man fick. 

– Det var loka­la hästar?

– Yes.

– Did you bring your own sadd­le from Sweden?

– Nej, det höll de med.

– That pistol?

– Pistol, där fick man ha sin egen. Ski­dor­na hade jag fått genom regementet.

– Så ski­dor­na var era egna. Hade du oli­ka ski­dor för stört­lopp och längdskidor?

– Ja, det mås­te man ha det är helt and­ra bindningar.

– Idag är det en helt annan värld.

– Ja, men även då var det med stål­kant och så där på utförsskidorna.

 

Avslu­ta militärtjänstgöringen

– En sån här vinst då som ändå ger eko, du hade ju vun­nit över per­so­ner som var bätt­re eta­ble­ra­de och som var kän­da och hade hög­re mili­tärgrad dess­utom. Kom det att vara till gläd­je för dig i din mili­tä­ra kar­riär på något sätt?

– Nej, jag för­sök­te ju efter hal­va tiden där i det mili­tä­ra bad jag att få avslu­ta. Men då hade man bun­dit sig för en viss kon­trakts­tid så det gick inte. Jag hade inte någon lägg­ning åt det mili­tä­ra mås­te jag säga.

– Vad var skä­let till att du vil­le läm­na i för­tid då?

– Jag hade gått ut mina sko­lor och den förs­ta kon­trakts­ti­den, jag tror den var på fyra år. Då hade jag väl tänkt mig polis eller brand­kår, mili­tä­ren gick ofta på det sät­tet. Men sen blev det till­fäl­le för mig att få bör­ja på Tek­nis­ka Fack­sko­lan i Sundsvall.

– Vil­ken inrikt­ning val­de du där?

– Elektro­tek­nik.

– Slu­ta­de du då i det militära?

– Yes.

– Vil­ket år var det då?

– It was the fall of 48.

– Jaha, så det var sam­ma år.

– Ja, det här hän­de väl någon gång i feb­ru­a­ri, Olympiaden.

– Det var ett gans­ka stort steg. Så då bod­de du i Sundsvall och läs­te där?

– Ja, just det.

– How long was that education?

– Den var fem ter­mi­ner, så två och ett halvt år gick jag där och bod­de i Sundsvall. Då kun­de man åka upp till för­äld­ra­hem­met på helgerna.

 

Inju­ry Sustained

– Men du höll på fort­fa­ran­de med viss tävlingsverksamhet?

– Ja, lite grann. 1950 var sista året på sko­lan och då var vi i Schweiz en dryg vec­ka, tio dagar.

– Hur kom det sig att du fort­sat­te att täv­la? Du hade allt­så intres­se av det.

– Jo, jag vil­le ju för­sö­ka men det var pro­blem då. Sen kom jag till Stock­holm så små­ning­om och för­sök­te väl ock­så här. Då fanns det på Svea­vä­gen en fäkt­sal där man kun­de gå och sen kun­de man trä­na på rid­ning i Karl­berg. Slu­tet på det här var när jag red omkull i Karl­berg. Det var rid­ning inom­hus på hin­der och häs­ten slog i, fast­na­de med benet i ett hin­der och tip­pa­de över. Jag lan­da­de med hak­spet­sen på näst­kom­man­de hin­der och slog mig med­vets­lös. Jag vak­na­de upp på Karo­lins­ka med käken avsla­gen på båda sidor­na, det var i prin­cip sista trä­nings­pas­set. Sen åkte jag till Ame­ri­ka på som­ma­ren 55.

 

Efter Tek­nis­ka Fackskolan

– Om vi går till­ba­ka lite. Du läs­te klart i Sundsvall, vad hän­de efter det? Flyt­ta­de du till Stock­holm direkt då?

– Nej, då arbe­ta­de jag på något som heter Ham­mar­for­sen, kraft­bo­la­get Bål­for­sen seder­me­ra på som­ma­ren. Sen var jag en vin­ter uppe i Ham­marstrand, de hade ett kon­tor där ock­så med pla­ne­ring av låg­spän­nings­nät och såda­na saker. Sedan bör­ja­de jag vid Vat­ten­fall som tek­niskt biträ­de på kraft­led­nings­byg­gen, ställ­verk och kraft­led­ning­ar. Det var väl mel­lan 50–55 som jag job­ba­de på Ham­mar­for­sen och Vat­ten­fall. Sedan åkte jag till Ame­ri­ka 55, på våren.

 

Till Ame­ri­ka

– Men ett sånt enormt kliv att åka till Ame­ri­ka, hur kom det sig?

– Vi var två, en skol­kam­rat till mig och jag som tog det beslu­tet att vi skul­le åka till Ame­ri­ka. För att göra det behöv­de man ha en spon­sor där, eller en som sva­ra­de för en lite grann. Då fanns det hem­ma i byn någ­ra som het­te Holm­bom. Du kanske kän­ner till Hil­ding Holm­bom och Elfving Holm­bom, så förs­ta tiden var det Elfving Holm­bom som jag fick kom­ma till där och så små­ning­om fick jag ett arbe­te på NSP (Nort­hern Sta­tes Power Com­pa­ny) som de het­te då.

– Whe­re was that?

– I Min­ne­a­po­lis.

– Det var svensk­byg­den riktigt. 

– Där blev jag kvar i fem år och där träf­fa­de jag min fru bland annat som kom­mer från Uppsala.

– What is her name?

– Hon heter Ulla.

– Jag vet att hon finns här men hon är så artig och låter oss pra­ta klart först. Kom in här du!

– Ulla, du törs komma!

– Hon mås­te ju vara med hon också!

– Du kan få lite kaf­fe om du vill!

– Thank you!

– Hej, Arne Johans­son heter jag.

– Hej, Ulla heter jag.

– Jag har en band­spe­la­re som går här och det är all­de­les utmärkt men vi är lite oför­skäm­da men nu finns du med i alla fall, till och med hun­den. Nu är alla närvarande!

–  Det är ock­så fan­tas­tiskt att, du mär­ker att jag stan­nar upp lite vid Ame­ri­ka. Det hade varit en omfat­tan­de utvand­ring tidi­ga­re, det fanns en kul­tur i byg­der­na både Boda och Järkviss­le även om det hade bör­jat tyna av. Men i ditt fall mås­te det näs­tan ha varit lite täv­lings­in­stinkt där ock­så. Du för­sök­te kanske göra kar­riär i USA bli för­mögen eller var det bara loc­kel­sen, spänningen?

– Ja, det var väl mera spän­ning då när man var ung, fri och hade sig bara själv att tän­ka på. Det var ju inte ett så väl­digt stort steg, man kun­de ju all­tid åka till­ba­ka om man inte fick något jobb.

– Men du vet det är en bit ifrån Boda till Min­ne­a­po­lis i alla fall.

– Ja, men som du säger var det ju många Boda-bor som utvand­ra­de bland annat mina far­brö­der. Två styc­ken var bosat­ta i Ame­ri­ka men de hade kom­mit till­baks då förstås.

– Kun­de du engelska?

– Nej, jag kun­de ing­en engelska.

– Vem var det du åkte till­sam­mans med?

– Han het­te Stu­re Berg­man, från Sundsvall.

– Blev han kvar i USA sen?

– Nej­då, han blev kvar i fyra eller kanske fem år. Vi träf­fas fort­fa­ran­de och åker ski­dor en vec­ka var­je år i fjällen.

– Vad var du verk­sam med i Amerika?

– NSP het­te det, (Nort­hern Sta­tes Power Com­pa­ny) mot­sva­ran­de Vat­ten­fall kan man säga. Kanske inte rik­tigt lika stort som Vat­ten­fall, det var inom Min­ne­so­ta i stort sett.

 

Bygg­de kraft­led­ning­ar i 25 år

– När du sen kom till­ba­ka till Sve­ri­ge, vad kom du att arbe­ta med då?

– Då bör­ja­de jag på aktie­bo­la­get Lin­je­bygg­nad. Det var ett före­tag som ägdes utav Krång­e­de­for­sen och Syd­kraft och Bål­for­sen, i stort sett alla stör­re kraft­fö­re­tag i Sve­ri­ge som bygg­de kraft­led­ning­ar och ställ­verk. Där blev jag kvar i 25 år, så det är vad jag syss­lat med mestadels.

– Om du skul­le beskri­va för mig prak­tiskt, vad har du gjort då handgripligen?

– Ja, jag satt på kon­to­ret i Stock­holm när jag kom till­ba­ka från Ame­ri­ka på kon­struk­tions­av­del­ning­en där man kon­stru­e­ra­de kraft­led­ning­ar. Där var jag ett par år, sedan kom jag över till bygg­nads­av­del­ning­en. Då åkte man runt i lan­det och räk­na­de på oli­ka kraft­led­ning­ar som skul­le byg­gas och läm­na­de anbud. Efter det hade man ett antal lin­je­mäs­ta­re att skö­ta om ifrån kon­to­ret och var ute nån dag emel­lanåt för att tit­ta på job­bet och gå slu­t­in­spek­tio­ner när det var klart. 

– Då var du sta­tio­ne­rad här i Stockholm?

– Yes.

 

Bosätt­ning i Viksjö

– For how long have you lived in Viksjö?

– Sin­ce the con­struc­tion of 68.

– Jag kän­ner någ­ra per­so­ner men om det är just här har jag ing­en aning om. Bland annat min eko­no­mi­di­rek­tör i Post­fas­tig­he­ter, Björn Simon, bor här någon­stans. Men jag kom­mer tyvärr inte ihåg var.

– Nej, jag kän­ner ingen.

– Det är ett antal, ofta bru­kar det vara så att när man minst anar bor man gran­ne. Men det är rätt stort Vik­sjö så det kan myc­ket väl vara på annan del utav stadsdelen.

– Ja, det har växt gans­ka myc­ket men det var förs­ta områ­det som bygg­des med vil­la­om­rå­de här 68.

 

Åter­träf­far

– När du var aktiv med vin­ter­fem­kam­pen, har ni träf­fats någon gång efteråt ni som var med i St. Moritz? Hål­ler ni ihop?

– Nej, inte spe­ci­ellt myc­ket. Wil­le Grut skil­de sig och flyt­ta­de till Frank­ri­ke ett tag, jag fick jul­kort från honom nu. De bod­de på en ö mel­lan Sve­ri­ge och Dan­mark, Ven. Men hans hust­ru dog här nu i fjol och nu har han, i sitt förs­ta äkten­skap hade han två eller tre barn och de är bosat­ta uppe i Östersund, så nu har han flyt­tat upp sen han blev änke­man. Han bor nu i Östersund och där tjänst­gjor­de han ock­så en fyra, fem år så han kän­ner sig väl hem­ma där och kom­mer när­ma­re de sina. Claes Egnell där­e­mot har jag inte träf­fat många gång­er efter. Han kom till Falun tror jag på I13. Haa­se blev någon bergsin­gen­jör uppe i Avesta. Jag pra­ta­de i tele­fon med honom för något halv­år sedan, han är kvar där fortfarande.

 

Famil­jen

– Hur många barn har du?

– Två, en flic­ka och en pojke.

– Have they wal­ked in your footsteps?

– Nej, det kan man nog inte säga.

– Är de idrot­ta­re och tävlar?

– Nej, det är de inte.

– Vad har de för pro­fes­sio­ner då?

– Min dot­ter bor i Älvsjö.

– Älv­sjö!? Det är ju min post­a­dress! Var bor hon där någonstans?

– Real­ly? She lives on Pukslagargatan.

– Inne i stads­de­len Älvsjö?

– Ja, man åker ner vid en brand­sta­tion, om du vet var den är, och så åker man ner till… Vad heter gatan Ulla? Svart­lösa­vä­gen, ner till Sländ­vä­gen och så åker man in en liten bit så kom­mer Puksla­gar­ga­tan. Hon job­bar inom reklambranschen.

– Jag bor på Åker­gränd 3 i Örby men med post­a­dress Älv­sjö. Så jag bor inte i stads­de­len Älv­sjö utan stads­de­len Örby men det är ju väl känt för mig så jag vet var det är. 

– Vår son bor här bor­ta i Vik­sjö, på Teg­vä­gen i när­he­ten vid Vik­sjö cent­rum och han job­bar på Folksam.

– Det är all­tid fasci­ne­ran­de att se om gener­na fort­sät­ter. Man vet ald­rig, det kan vara så att någon hål­ler på med fri­tids­o­ri­en­te­ring eller dylikt.

– Nja, de är inte sär­skilt myc­ket för idrott. Det var väl lite grann en gång i tiden men inte så mycket.

 

Upp­väx­ten i Boda

– Om du ser till­ba­ka på din upp­växt i Boda du var där tills du var 17 år. Det är ju en vand­ring du gjort, en klass­re­sa näs­tan. Om du ser till­ba­ka på det­ta vad är reflektionen?

– Ja, man kän­ner det som sitt rik­ti­ga hem natur­ligt­vis det gör man ju. Jag och Ulla har varit där uppe gans­ka myc­ket, jag köp­te ett sånt där Per Albin torp där för 10–15 år sedan som vi hade tills bara någ­ra år sedan. Bara för att ha någon­stans efter att mina för­äld­rar dog, annars var vi där uppe var­je som­mar natur­ligt­vis rätt myc­ket. Så våra barn har varit där uppe rätt myc­ket också.

– Läng­tar du till­ba­ka till Boda?

– Ja, det är klar man läng­tar lite grann men jag tror inte jag vill flyt­ta till­ba­ka. Jag är där var­je höst och jagar älg någ­ra vec­kor och sen bru­kar jag vara uppe nån gång på som­ma­ren ock­så, men det är väl i stort sett allt.

– Du får ditt lyst­mä­te under älg­jak­ten skul­le jag gissa.

– Ja, det får jag!

– Det är väl så att det Boda som finns idag inte är Boda 1943.

– No, that’s right. The­re is a big difference.

– Hela sam­häl­let har ju för­änd­rats och fle­ra per­so­ner i lik­het med dig har läm­nat Boda och bosatt sig på många oli­ka platser.

– Jo, det är väl­digt många. Det fanns som sagt inte till­gång till något arbe­te där det var bara de som kun­de bru­ka jor­den. Men det gick ju inte det hel­ler så länge.

– Irma (Hel­ga Linds dot­ter) berät­ta­de att hon till­sam­mans med två and­ra kvin­nor hade gjort en under­sök­ning via SVAR (Svensk Arkivin­for­ma­tion) i Ram­se­le. De fann att 1900, för hund­ra år sedan, fanns det i Boda 480 personer.

– Oh, real­ly!

– Enligt den upp­gift hon givit mig, och idag ska det fin­nas 65 per­so­ner. Hon menar att det finns tret­tio hus tom­ma. Med tomt menas då exem­pel­vis ett hus som ni ägde, det ägs av någon och sköts men det är ing­en som är man­tals­skri­ven där. Sen berät­ta­de hon det märk­li­ga att 1910 hade det mins­kat något på grund av utvand­ring och 1920 hade det ytter­li­ga­re fal­lit lite. Men Irma tror att det sto­ra trend­brot­tet lig­ger 1950–1960, då bör­ja­de det mins­ka kraf­tigt. Jag vågar inte stå för des­sa upp­gif­ter men det är vad hon har berät­tat för mig. Det inne­bär att, om det är 480 per­so­ner för 100 år sedan och 65 idag, är det unge­fär en fak­tor åtta. Åtta gång­er fler var det då. Det är märk­ligt vad det har för­änd­rats, sko­la, post och affä­rer är bor­ta. Allt!

– Det fanns ju två affä­rer på den tiden i Boda. Kon­sum och Boda Upp­köp som det hette.

– Men det var själ­va arbets­möj­lig­he­ten som så att säga drev folk från byn?

– Ja, det kan man säga på den tiden i alla fall, men så har det väl varit.

– Det är ju det man med regi­o­nal­po­li­tik för­sökt mot­ver­ka givet­vis idag men det är fort­fa­ran­de svår.

– Ja, det är ju det.

– Har du gjort någon efter reflek­tion eller ång­rat att du har gav dig iväg på den här vandringen?

– Nej, men det har jag inte gjort. Jag tyc­ker nog jag haft ett gans­ka bra liv, mås­te jag säga.

– Onek­li­gen. Det är så intres­sant när jag nu har möj­lig­he­ten och för­må­nen att inter­vjua folk som bor kvar i byar­na, som är föd­da och bor kvar. Jag träf­far per­so­ner som du exem­pel­vis som är född där men har flyt­tat. Jag har även träf­fat de som har bli­vit föd­da i byn, flyt­tat men flyt­tat till­ba­ka. Det här är fasci­ne­ran­de hur man ser på det, men jag skul­le vil­ja påstå att du nog har sam­ma reflek­tion som Erik Höglund i Järkviss­le. Jag gjor­de en väl­digt lång inter­vju med honom på hela tolv tim­mar och det är kons­tigt. Han är här i Stock­holm, de bor i en liten lägen­het och han är för­nöjd med det. Han bod­de ett tag i Sundsvall, men det är något märk­ligt med storstäder!

– Var inte han lära­re på Tek­nis­ka Fackskolan?

– Det skul­le jag kun­na tän­ka mig. Vi gjor­de så när vi inter­vju­a­de, vi gick inte in så i detalj på hans sena­re kar­riär utan det var mest tiden i Järkvissle.

– Vil­ken bransch var det han job­ba­de i sa du?

– Han var kon­sult inom bygg­na­tion, han blev myc­ket anli­tad som bygg­kon­trol­lant seder­me­ra. Så en gans­ka gene­rell kom­pe­tens på byg­gom­rå­det och han hade ett kon­sult­fö­re­tag med 20 ingen­jö­rer. Sve­ri­ge var inne i en väl­dig bygg-boom ett tag och det bygg­des även myc­ket i Norr­land, så det var myc­ket arbe­te för dem. Sen sål­de han före­ta­get och kom­mer i år att bli 85 år så det är många år sedan.

– Jag har en käns­la av att när man var i 12–13 års åldern att han då syss­la­de lite med backhoppning.

– Det kan hän­da, det bor­de jag veta. Han var duk­tig på idrott, ski­dor och sånt.

– Yes, I think he was inte­res­ted in sports.

– Ja, det var han defi­nit. Brit­ta Lid­gren, den främs­ta kvinn­li­ga idrotts­ut­ö­va­re som Järkviss­le haft blev tvåa och trea i SM fle­ra gång­er. Det var en peri­od där på 20–30-talet där det fanns stort idrotts­in­tres­se. Sen bör­ja­de byn att mins­ka, många flyt­ta­de ut och man tap­pa­de ung­do­men helt enkelt.

– Jo, det är väl sam­ma ten­dens där natur­ligt­vis. I alla byar­na förresten. 

 

Hel­ga Lind

– När träf­fa­de du Hel­ga Lind senast?

– Ja, det är nog gans­ka många år sedan. Jag vet att jag träf­fa­de hen­ne en gång när Ing­er var hem­ma där, hon ring­de och vil­le att jag skul­le kom­ma över så vi pra­ta­des vid. Men det är nog sex, sju år sedan.

– Oj, oj, ojdå. Jag har ju träf­fat hen­ne så sent som i mån­dags fak­tiskt. Det går undan nu. Jag var dit och gra­tu­le­ra­de hen­ne på 96-års­da­gen på tret­ton­dags­af­ton. Det var även präs­ten och många and­ra, en stor baluns. Hon är verk­li­gen Boda Bys ”Grand-old Lady”!

– Ja, det kan man nog säga.

– Hon är en myc­ket gra­cil och sti­lig dam. Alert, snabb i repli­ker­na och glim­ten i ögat. Det är helt fan­tas­tiskt. Det har varit till stort nöje och det är tack vare hen­ne som jag sit­ter här hos dig för annars hade jag nog inte upp­täckt det. Det­ta är det märk­li­ga med Boda att hon tror själv att hon är den älds­ta Boda-bon. Vet du någon­ting om det? Hon tror det själv, 96 år gammal.

– Det tror jag ock­så, inte kan det vara någon som är äld­re än så. Det tror jag abso­lut inte heller.

– Ni repre­sen­te­rar båda ytter­lig­he­ter, hon med sin ålder och du med fram­gång­en i OS vil­ket är helt unikt. Det är fak­tiskt väl­digt få plat­ser som har en per­son som varit så fram­gångs­rik. Det är en sak att vara med i SM, distrikts­mäs­ter­ska­pen och lik­nan­de men att på den tiden ändå kom­ma ut tyc­ker jag är impo­ne­ran­de. Tror du att den här gre­nen vin­ter­fem­kamp var en effekt av kriget?

 

Moto­ri­se­ring­en

– Ja, det kan hän­da att det var lite så. Det kom i den tidse­po­ken så det kan hän­da att det hade att göra med det. Sen dog den ut mer eller mind­re i sam­band med att rege­men­ten motoriserades.

– Hur kun­de då som­mar­fem­kam­pen överleva?

– Ja, det är klart lät­ta­re på som­ma­ren att arran­ge­ra än vad det var på vin­tern i de små stäl­le­na. I Stock­holm går det bra att arran­ge­ra när det ska vara sim­hal­lar och fin­nas till­gäng­li­ga häs­tar. De har fun­nits myc­ket läng­re här på K1 häs­tar­na men de är väl bor­ta nu ock­så tror jag.

– The once the­re are only for the Royal Guard Parade.

– Ja, så pro­ble­met är väl där myc­ket också.

– Det är klart, Euro­pa var omtum­lat och det här var väl ett sökan­de att hit­ta till­ba­ka till en freds­tid så att säga.

 

Thank You

–  Nu går ban­det mot sitt slut och vi har pra­tat en dryg tim­me du och jag. Det finns så myc­ket och det värs­ta är när man sät­ter punkt kom­mer man på nya frå­gor något jag bit­tert erfa­rit då jag inter­vju­at myc­ket. Hursom­helst, nu finns det­ta sam­lat. Jag kom­mer göra ett utkast till arti­keln och givet­vis skic­ka till dig så vi är över­ens om vad som står. Jag kom­mer ock­så skic­ka det här ban­det, det kan dock drö­ja någ­ra måna­der då jag bara kopi­e­rar i Stock­holm. Men det kom­mer med pos­ten. Får jag ta kort på dig?

– Ja, det går bra.

– Jag bugar och tac­kar för att du tagit emot mig och berät­tat om fornsto­ra dagar. Tack ska du ha!

– Det var bara skoj. Tack så myc­ket du!